Gårdarna                                                                                                                                                                                                                                           uppdaterad 19 augusti 2018


Uppodling av skogsmarken på Vättlefjäll gjordes från medeltiden fram till 1600-talet. Nästan all Sveriges jord som brukats av allmogen har en utvecklingshistoria bakom sig. Det första kända systemet för markens uppdelning i Sverige var det s. k. hammar- eller fornskiftet. Vad detta egentligen innebar känner man dock ej säkert till. Under 1540-talet inrättades föreskrifter i Sverige att alla jordbruksfastigheters jordareal skulle mätas upp i mandat. Detta var ett mått på fastighetens avkastning och skatteförmåga. Fastigheten-  jordebokshemmandet registrerades i kronans jordeböcker. Skattläggning av alla boskapsägande hushåll inleddes 1571. Beträffande människor så började vissa biskopar registrera människor på 1500-1600-talet som föregångare till kyrkböckerna. En kyrkolag om allmän registrering kom 1686.

 

Den systematiska kartläggningen av Sverige startade 1628 då en statlig lantmäteriverksamhet inrättades. En förhoppning fanns också att kartorna som togs fram skulle kunna användas för åtgärder att höja jordbrukets avkastning. Mellan åren 1650 och 1680 ersattes den storskaliga karteringen av gårdar och byar nästa helt av en mer översiktlig geografisk kartering. Fram till 1690-talet upprättades åtskilliga härads- och sockenkartor ofta i skala 1:50000. Bäckar, åar, sjöar, gränser och vägar karterades liksom råmärken för socken- och häradsgränser samt speciella anläggningar som kvarnar, fisken och sågar. 1600-talets häradskarta är oftast den äldsta existerande kartan över ett område.

 

Betesdriften var i stort sett fri under medeltiden. Det fanns inga regleringar över hur många djur var och och en fick släppa ut på bete. När djuren från två byar möttes så skulle de gå klöv om klöv, hov om hov. Att inhägna betesmarken sågs inte med blida ögon då betet skulle vara fritt. Övervakningen av djuren utfördes av en herde. Denne hade tre huvudsakliga uppgifter. Herden skulle skydda djuren mot faror av olika slag, hålla djuren från åker och äng samt leda djuren till bete. I Västgötalagen definieras vilka faror som låg på herdens ansvar och vilka han inte kunde göras skyldig för. Man ansåg att herden skulle skydda djuren mot varg, tjuv, vatten, dy, bindsle, berg, bro och svält. Däremot björn, rån, eld och sjukdomar låg inte på herdens ansvar.

 

Under tidig medeltid var herdarna vuxna män. De var specialister men hade låg social status, vilket kan ha sitt ursprung i att vallningen ursprungligen var en trälsyssla. När träldomen upphörde kan det ha varit svårt att få tag på specialiserade herdar. Exempelvis omtalas det i Magnus Erikssons landslag från 1340-talet att vallningen kunde gå på turgång mellan byns bönder. Under senmedeltid blev det istället pojkar och kvinnor som sattes att valla djuren. Att vallningen inte längre utfördes av vuxna män kan bero på att männen efter digerdöden behövdes i jordbruket. Vid 1500-talets slut och på 1600-talet hade vallning helt övertagits av pojkar och flickor. Den pinne som vallpojken på bilden har i handen kallades för " valleslya ". Man bröt sig helt enkelt en pinne för att ha att mota djuren med.

 

Ensädesodling var det vanligaste odlingssystemet i västsvensk skogsbygd. Åkern odlades år efter år utan att ligga i träda dvs. utan vila. Med förhållandevis mycket boskap gavs åkrarna tillräckligt mycket gödsel. I ensädet odlades framförallt vårsäd som vårråg, korn och havre. Kornet hade den fördelen att det växte och mognade fortare än annan säd. Den fick även mogna ifred för älgarna som inte tyckte om axens sträva borst. Utöver liar att skörda säden med så användes även skäror. På skogsgårdarna skars säden i allmänhet med skära och gräset slogs med lie.

 

Hamling, beskärning av träd för att få löv till foder utnyttjades även under växtperioden. I huvudsak ask och lind hamlades men även asp och björk.

 

Vad nybyggaren i första hand var intresserad av vid en ny bosättning i skogsområdena och som var förutsättningen för en etableringen var sommarbetet för boskapen och att man kunde samla in tillräckligt med foder för vinterperioden. Först och främst tog man hand om gräsväxten på inägornas ängar. Detta räckte dock inte utan man fick dryga ut med starr och fräken som samlades in från sankmarker och sjöstränder. Första steget vid nyodling var att hugga upp skogen och bränna den liknande svedjebruk. Därefter bröt man upp stubbarna. Efter detta så plöjdes åkern upp då grässvålen skars upp och vändes.

 

Vårens första arbete bestod av att se till att alla hägnader och grindar var i ordentligt skick innan boskapen släpptes ut på bete. Även ängen skulle röjas. Denna röjning utfördes huvudsakligen av kvinnorna på gården. Fjolårslöv som blivit liggande på ängen efter vintern räfsades ihop och togs till gården där det användes som strö till boskapen. Dessa båda arbeten skulle vara färdiga till första maj då boskapens betesgång ute skulle inledas.

 

Så snart som jorden redde sig på våren så sådde man inte bara vårsäd utan även lin och hampa. När potatisen började odlas i dessa trakter så sattes även detta. I kolgården sattes kål och kålrötter, lök, ärter och bönor. Som kryddväxter odlade man mejram och timjan. Av löken odlades mestadels charlottenlök och rödlök som användes till krydda i korv. Ärterna användes till ärtsoppa och bönorna till bönvälling som utgjorde en omtyckt sommarmat.

 

Då vårbruket var klart så kunde man ta det lite lugnare under några veckor. Under denna tid ägnade man sig åt att reparera gårdens byggnader och att laga vägar och broar. Kvinnorna satte sig vid sina vävstolar för att väva.

 

Kring midsommar började man rusta sig för den kommande slåttern. Enligt bondepraktikan var Joels namnsdag tiden för slåtterns början och på Brynolfdagen skulle slåttern vara över. Detta varierade dock lite beroende på om det var varmt och torrt eller kallt och regnigt väder. Under slåttern började arbetet tidigt på morgonen då gräset var daggvått och då var lättare att slå. Man var inte heller så besvärad av värmen. Istället tog man en vilostund mitt på dagen när det var som varmast. Då slåttern pågick och man arbetade ute på ängarna från morgon till kväll så behövdes en närande och stärkande dryck. Denna bryggdes av malt som man köpt och som gav ett maltstarkt öl. Till slåttern bakade man även ett bröd gjort på oblandat rågmjöl om man hade tillgång till detta. Till vardags åt man bröd bakat på en blandning av råg- och havremjöl.

 

Sensommaren och den tidiga hösten var bråda tider för familjen. Först skulle ängen på hårdvallen slås. Hårdvallsäng kallades äng på torr mark som även kunde vara uppblandad med träd som lämnade löv till djurens försörjning. Därefter skulle madängen slås. Detta var äng på våtmark och levererade starrgräs i rikliga mängder som innehöll protein. Lövtäkten kom emellan slåttern och spannmålsskörden. Under 1800-talet hade även potatisskörden tillkommit.

 

När säden var torr så togs den in i ladorna. Då lades även in några kvistar renfana som skydd mot råttor och möss. Troligen litade man på renfanans sträva lukt som skydd.

 

Efter att säden var intagen i ladan så återstod tröskningen. Till en början så tröskade man under morgontimmarna eller om vädret var dåligt för att få råg till mjöl och korn till gryn. När utearbetet på gården var klart eller om kölden hindrade utearbete så kom tröskningen igång på allvar. Man tröskade då under tiden det var ljust. Att det brådskade med skörden berodde även på att så snart kölden satte in så sökte sig möss och råttor in i husen och tog sin del av födan i ladorna.

 

Höstens bestyr bestod även av brännvinsbränning så länge detta var tillåtet för husbehov. Slakten var ett mansgöra medan kvinnorna fick ta tillvara djurens inälvor för tillverkning av korv och den övriga slaktmaten.

 

De första veckorna i november var som regel utearbetet färdigt och man kunde ta det lite lugnare. Efter en stunds vila efter arbetsdagen så tände man upp ljus i stugan och ägnade sig åt kvällsarbete. Kvinnorna ägnade sig åt kardning, spånad och stickning vilket de hade att göra med under hela vintern. Männen ägnade sig åt träslöjd, korgflätning och kvastbindning. Även skolagning och reparation av seldon utfördes i hemmen.

 

Till belysning inne utöver ljuset från den öppna eldstaden användes törstickor som kunde stickas in mellan timmerstockarna i väggarna. Dessa som mestadels kallades "lysestickor" tillverkades genom att man klöv kådrikt kärnvirke av tall, töre eller av en törskadesvamp angripen tall som fått en kraftig kådbildning. Även genom barkning av en tall sk katning kunde törved åstakommas liksom genom att använda gamla tallstubbar. Åtgången på törstickorna var stor och materialet användes dessutom till att framställa tjära. Det var viktigt att de ofta meterlånga törstickorna var tunna, ca 3-4 mm, för att inte självslockna och 3-4 cm för att ge starka ljus. Det var barnens syssla att på kvällen när alla skulle ha arbetsbelysning för sina olika hantverk, skifta utbrunna tösstickor. Största nackdelen med törestickor var den mycket sotiga rök som utvecklades. Detta ledde till väggarna liksom mycket annat i husen så småningom fick en kraftig sotbeläggning.

 

Tjärslagna bloss var följeslagaren ute i mörkret. Tvingades man ge sig ut på öde stigar i vintermörkret så tände man ett bloss och kunde i skenet av detta vandra nästan lika säkert som på dagen. När skenet mattades så svängde man med blosset och det lyste upp igen. Tjärslagna bloss gjordes av furor som blivit hindrade i växten av någon anledning och genom detta innehöll en riklig mängd kåda. Dessa furor tog man vara på och färdigställde till bloss.

 

När elden kom lös i gamla tider var detta ett hårt slag mot den som drabbades. Under 1500-talet kunde den drabbade få skattelindring av staten, sk brandstod. Den drabbade kunde också få rätt att tigga i socknen som ett sätt att klara livhanken. Under 1734-års lagstiftning fanns en lag som sade att en Brandstodsförening skulle vara upprättad. I början av 1800-talet skapades sockenföreningar dit gårdarna fick betala in en liten brandstodsavgift. Problemet var dock många gånger att få in avgifterna. Uppgifterna om detta skrevs in i socknens stämmoprotokoll.

 

Försäkringar vid brand hade kommit på 1840-talet via Länsförsäkringar. Länsbolagen fick sitt genombrott på 1860-talet. Den som lät försäkra sig fick då värdera sin fastighet. De fattigaste och den vanliga allmogen hade dock inte råd att ta försäkring. Försäkringsorganisationen utgick ifrån rotar inom varje socken som via sina Brandmästare vilka skulle vara två stycken kontrollerade varje fastighet under vårperioden och då främst eldstaden samt om det fanns stege mm. De försäkringsbelopp som betalades ut räckte dock ofta bara till det nödtorftigaste.

 

Gårdarna på Vättlefjäll har varit ensamgårdar genom den begränsade möjlighet att odla upp marken som fanns runt omkring. De tidigaste gårdarna byggdes små och låga. Därmed fordrades det inte så mycket virke. De äldsta husen var omålade vilket gav ett grått intryck. Flera av gårdarna ligger samlade inom ett område kring Björsjön och Mollsjön. Längst mot väster ligger Måhult och Rördalen. Helt ensamma ligger de två gårdarna Skärsjölund och Kroksjölund i sydvästra delen av Vättlefjäll. Under 1700-talet tillkommer bebyggelse i kanten av Vättlefjäll ner mot Lärjeåns dalgång. Exempel på detta är Relsjödal.

 

En lägenhet med registerbeteckningen Båtsmansstommen 1¹ uppläts av Torvhögs by i kanten av Vättlefjäll i samband med laga skiftet 1836. Detta båtsmanstorp hade fram till laga skiftet legat inne i byn men utskiftades tillsammans med sex av byns nio gårdar. Avtalet för torpets nya plats upprättades med ägarna till gårdarna Torvhögs Nordgård och Torvhögs Södergård. På kartan från 1836 anges två byggnader på torpets plats. Det anges också att båtsmanstorpet under Torvhögs by har erhållit ytterligare areal vid laga skiftet på Vättlefjäll 1845.

 

Soldaterna på torpet tillhörde Västergötlands Båtmanskompani och torpet hade beteckningen Nr 81 inom Vättle härad. Redan innan soldattorpet flyttades ut från byn bar soldaterna namnet Barfot. Den första soldaten på båtmanstorpets nya plats blev Johan Petter Barfot född 1807 och antagen som soldat 1836. Denne avled dock två år senare. Soldaten Carl Johan Lundqvist Barfot född 1819 blev antagen som soldat 1841 och var i tjänst till 1870. Han anges vara sjövan, har varit kommenderad till sjöss på fartyg 1844, 1845, 1847 och 1848. Dock anmäld för fylleri och otillbörligt uppförande 1854 och 1860. Vid mönstringen 1849 namnändrades torpets soldatnamn och Carl Johans fick namnet Ström. Den siste soldaten på båtsmanstorpet nr 81 blev Reinhold Johansson Ström född 1845, som innehade soldatplatsen mellan 1871 - 1886 då han flyttade ut i två år men återvände 1888. Han anges ha ett gott uppförande, vara av medellängd, ogift och obefaren till sjöss. Var kvar som soldat till 1894 då han flyttar till annan plats och där anges som jordägare och före detta båtsman. Detta båtsmanstorp nr 81 kom nu att avvecklas som soldattorp med den sista soldaten som flyttat 1894. Sveriges försvar var på väg att ändra inriktning och gå mot en värnpliktsarmé. Torpplatsen står sedan obebodd till 1912 då fastigheten avsöndras och försäljes till en ny ägare med tillträde året efter. Den nu avsöndrade lägenheten får namnet Strömslund enligt upprättad registrering. Strömslund genomgår flera ägarbyte genom åren varav ett sista 1931. Fastigheten är avvecklad och byggnaderna rivna före 1950.

 

Ytterligare bebyggelse på ofri grund tillkom på Vättlefjäll. Dock i begränsad omfattning. Till exempel torpet Drisdalen även kallad Dristan. Läs om Carl Börjesson och hans familj i avsnittet om människorna.

 

Mjörnås, var ett torp beläget i en annan del av Vättlefjäll, i sydöstra delen. Området kring torpet kallades för Mönåshagen på tidiga skifteskartor från mitten av 1800-talet. Byggnaderna till torpet uppfördes på 1880-talet av Hans Jonsson och hans familj och låg på en av Bergumsgårdarnas utmarksskiften. Bostadshuset innehöll kök, rum, kammare och förstuga, en oinredd vind dit en trappa ledde upp från förstugan. Ladugården hade plats för tre kor, en kätte för grisar, loge och lada samt en källare under logen. Veden förvarades i ett snedskjul som användes som vedbod. Ett mindre område kring torpet var inhägnat med stengärdesgård. Fodret på detta område räckte till de kor man hade resten fick man köpa. Familjen hade sin huvudsakliga inkomst av lönearbete på gårdarna i bygden. Fadern var även mycket anlitad som stenarbetare, högg sten ur gråberg och lade grunder och kajer. Lade även grunderna på Mjörnås. Modern hjälpte ofta till på gårdarna med stortvätt och vid kalas. Vid faders död 57 år gammal 1911 blev hon ensam med fem minderåriga barn. Bodde dock kvar på Mjörnås till sin död i slutet av 1940-talet. En son bodde kvar till in på 1950-talet. Husen stod därefter öde till 1970-talet då Göteborgs kommun köpte marken och brände ner husen.

 

Hannetorpet låg strax öster om Mjörnås. Bebyggelsen bestod av en liten stuga, ett skjul och en jordkällare. Familjen som bodde där var illa tåld på bygden. Särskilt sönerna var besvärliga. De slogs och stal. Folk ville bli av med dem och en dag troligen i början av 1900-talet när bröderna kom hem så fann de sitt enkla bohag utställt på backen, hönsen utsläppta och husen nerbrända. Torpet blev därefter aldrig återuppbyggt och "Hannesönerna" försvann från trakten. Marken arrenderades senare av änkan på Mjörnås. Numera återstår endast rester av husgrunden och en delvis ihoprasad jordkällare. Nära dessa båda torp finns ett område med beteckningen "Trängsåstorpet, odlade backar " på en skifteskarta över utmarken från 1840-talet. Något hus finns dock inte markerat på kartan. Endast några mindre sträckor med stengärdesgårdar finns synliga idag på platsen.

 

Torpet Tången låg på en halvö på östra sidan om Mollsjön. Torpet var ett undantag till Mollsjönäs i Ale och beboddes mellan 1872-1900 av änkan Helena Kjellgren född 1821. Åren 1900-1927 beboddes torpet av mjölnaränkan Anna Kristina Petersdotter född 1844. Hon tog emot sex fosterbarn från Göteborg som ett ekonomiskt sätt att överleva. Hon fick 15-20 kr i månaden till barnens uppehälle. Det var dock inte kortsiktigt hon hade fosterbarn. En av fostersönerna, Karl kom som treåring 1885 till familjen och bodde kvar till 1927 då Anna Kristina avlider och torpet upphör. Karl som var stor och stark hjälpte sin fostermor med de dagliga sysslorna på torpet. De odlade även upp mer mark och Karl tillverkade en stor eka som han rodde över sjön med för att hämta torv som användes till bränsle.

 

Lysetorpet,var en stuga fram till slutet av 1800-talet på gården Skårs mark och i Vättlefjälls södra utkant. Här bodde Lyse-Britta. Britta Olsdotter som hon hette född 1801 och maken Hans Nilsson född 1793 och deras två barn flyttar hit 1846 från annan socken. Maken avlider 1862, barnen flyttar ut men Britta bor kvar tills hon avlider 1879.

 

Kronolägenheten Qvarnberget finns enligt mantalslängden mellan 1793 - 1897. Denna ligger på Kappereds bys ägor och i södra kanten av Vättlefjäll. Namnet på lägenheten kommer troligen från Qvarnberget som är namnet på berget som ligger i anslutning till lägenheten. Ett stycke nordöst ut finns en kvarnplats men denna har troligen inte haft något samband till denna kronolägenhet.

 

År 1813 företas syn på lägenheten angående skattläggning. Änkan Elin född 1759 och maka efter Petter Barfot och hennes son Olof bor på lägenheten. Husen är då i någorlunda gott stånd och ägorna äro med stenmur infredade. Dock kan endast en ko här vinterfödas. Efter Elin bor flera familjer på Qvarnberget fram till 1868 då Johan Lindström med sin familj flyttar in. Johan bor kvar som änkling när han avlider 1897. Lägenheten blir därefter obebodd och marken slås troligen ihop med annan mark.

 

Ett område kallat Hultet omtalas på en utmarkskarta ha ett tillstånd till bebyggelse inom Vättlefjäll. År 1772 utfärdades ett tillstånd att på allmänningen intaga en lägenhet med detta namn. Eftersom lägenheten inte blivit inhägnad eller odlad förklarades 1822 att platsen skulle återtagas till allmänningen och någon hägnad, byggnad eller odling skulle hädanefter inte få företagas. Kanske odlades området ändå upp strax därefter, ty i förklaringen till själva kartan är området betecknat som intäkt utan tillstånd. I varje fall har man senare delvis odlat upp området men ej inhägnat eller bebyggt det. Under första världskriget odlade man dock området. Marken är fortfarande delvis öppen och gräsbevuxen även om skogen håller på att ta tillbaka den gamla uppodlingen. Idag heter området Geråsen och är i sin västra kant bebyggt med ett flertal hus, många från 1940-50 -talet. Flera av fritidshusen är typiska för sin tid och bär sin del av industrisamhällets historia enligt Göteborgs kulturnämnd som yttrat sig över områdesbestämmelserna som varit uppe till behandling 2008.

 

Under 1600 och 1700-talet bodde de allra fattigaste ute på landsbygden som backstugusittare, anvisade till en plats utanför byn och endast hjälpligt försörjda av byn. Det var äldre, änkor, änklingar och oförsörjda och människor som inte kunde klara sin egen försörjning. I sjuttioårs- åldern hade människor inte många år kvar. Backstugorna låg till skillnad mot torpen oftast på en allmänning och blev därför en del av denna. Backstugesittaren var då inte direkt underställd någon bonde som torparen var. Om backstugan hade en åker så var denna liten. Gränsen ansågs lokalt på 1800-talet gå vid ett halvt tunnland mellan backstuga och torp. Detta motsvarade en tredjedels fotbollsplan. Backstugan hade ofta även ett potatisland och en kålgård för nyttoväxter. Backstugans funktion ändrade dock karaktär under 1800-talet och då främst under andra halvan av århundradet och kom mer att ingå som boplats för den arbetskraft som behövdes under intensiva perioder i jordbruket som expanderade kraftigt under detta århundrade.

 

Det laga skiftet hade börjat ta form in på 1800-talet med utflyttning av gårdarna från byarna. Bönderna behövde då ny mark för odling och bebyggelse. Backstugorna och även de torp med lite jord som legat utanför byarna kom då närmare de utflyttade gårdarna som genom detta kunde ta över jorden och samtidigt låta arbetskraften bo kvar nära gården för att kunna göra dagsverken när behovet fanns för detta.

 

Torpsystemet hade expanderat kraftigt från 1750-talet till 1850-talet utifrån behovet av dagsverken. Det fanns då omkring en halv miljon torp i Sverige på en befolkning av 3,5 miljoner innevånare.  När industrin tog fart under 1800-talets andra hälft och behövde arbetskraft så hade jordbruket svårt att konkurrera om arbetskraften som flyttade in till städerna. Även jordbruket rationaliserades och behovet torp och backstugor för arbetskraften minskade.

 

De flesta torp och backstugor försvann under 1900-talets första hälft och in på 1950-talet. Det fanns flera orsaker till detta. Boskapens bete på skogen blev förbjuder på 1920-talet då man började värna om skogen. Skogsbruket blir mer aktivt på 1940-talet. Gräsmarkerna på torra och steniga jordar i skogsbrynen försvinner. Dessa hade givit vinterfoder. Ett politiskt beslut 1947 om en ekonomisk reform innebar att småbruken skulle ha samma ekonomiska förutsättningar som industriarbetaren. Denna förutsättning fanns inte då småbrukaren endast levde på sin jord och denna gav inte den ekonomin. Torpen försvann och jorden slogs ihop till större enheter.

 

Överförandet av jorden till nästa generation gick oftast till så att bonden lämnade över gården till en vuxen son eller dotter och måg som ett förtida arv. Det slutliga arvsskiftet skedde sedan när bonden hade dött. Den gamle åtnjöt ett undantag under tiden som gav honom fri bostad och försörjning till sin död. Arvslagarna ändrades 1845 till att söner och döttrar på landet ärvde lika stora delar i dödsboet. Tidigare var dotterns arv hälften mot sonens. Bakgrunden till de gamla lagarna var rädslan för att en arvinge inte skulle ha råd att kunna lösa ut de andra. Med den nya ordningen köpte vanligtvis en av de vuxna barnen gården av sina föräldrar.

 

Flåhackan blev torparens vanligaste redskap. Denna fanns redan i slutet av 1700-talet men fick ett stort genombrott i hela landet i början på 1800-talet som nyodlingshacka i samband med den kraftiga utökningen av åkerarealen som då skedde. Flåhackor i olika storlekar användes till olika typer av odlingar fram till 1890-talet. Skäror var ett redskap som användes för att skörda säden. En del av Vättlefjälls gårdar hade dock redan i slutet av 1700-talet gått över till att skörda med lie. Man hade sett att tre man med lie kunde skörda lika mycket som tio man med skäror. Det blev dock mindre spill med skära.

 

Till många olika användningsområden var träet viktigt.  Några viktiga träslag var t ex Al till t ex träskor, Alm till skaft och kvarnhjul, Björk till kvastar, Gran till byggnadsvirke, Oxel till kuggar, Rönn till skaft och räfspinnar och tall till byggnadsvirke.

 

Några av gårdarna på Vättlefjäll anslöts redan från början av 1600-talet till Göteborgs Hospital. Detta gällde Björsjöås, Mollsjönäs, Måhult och Roten. Serafimergillet som var ett centralt ämbetsverk och som utövade tillsyn över rikets länslasarett och hospital disponerade över de här uppräknade gårdarna. Arrenden och skatter från dessa betalade en del av hospitalens verksamhet som innebar att ta emot stadens fattiga, sinnesjuka och sjuka som inte hade några släktingar som kunde försörja dem. Detta enligt 1624-års hospitalförordning.

 

Andra gårdar på Vättlefjäll friköptes redan på 1700-talet från kronan och övergick från kronohemman till skattehemman.

 

Gårdarna och deras inägor bestående av hus med åker och äng samt kålgård som var dåtidens trädgårdstäppa, omgärdades av rikligt med stengärdesgårdar som skyddade mot boskapen som gick på sommarbete i utmarken. Redan 1724 finns beskrivet att gärdesgårdarna var av sten. Utmarkens viktigaste uppgift var värdskapet för de betande boskapen under sommarhalvåret. Man ville ha kvar djuren så länge som möjligt på skogen för att inte i onödan tära på det dyrbara vinterfodret. Betet på Vättlefjäll fortsatte fram till början av 1900-talet då skogen börjat växa upp.

 

Tanken bakom inägo- och utmarksbruket var att ta vara på näringsämnet i det nära samspelet mellan åkern och boskapen. Detta system har använts i mer än ett årtusende och kan studeras på tidiga kartor över byar. Husdjuren betade på dagen i utmarken som var en skog eller hedbevuxen allmänning. På kvällen vallades de genom fägatan in till tunet och ladugården. Där kunde gödseln samlas upp för att under vinterhalvåret spridas ut på åkrarna som därmed fick sin bärkraft trots de årligen eller vart annat år återkommande skördarna. Idén var att låta utmarken gödsla åkern. Ängen hade samma roll när skörden hade tagits.

 

Tidigare hade husdjuren till stor del hållits för att tjäna spannmålsodlingen med gödsel men i slutet av 1800-talet introducerades konstgödseln vilket bröt det tidigare sambandet mellan spannmålsodlingen och djurhållningen.

 

Svältfodring som en del av detta upphörde successivt under 1800-talets sista decennier. Den gick ut på att hålla så mycket djur som möjligt över vintern för att utnyttja sommarens bete. Vinterfodringen utgjordes av ängshö som blev magert och proteinfattigt då det skördades sent för att mängden skulle bli stor. Därtill användes starrgräs, vass, halm, lavar och mossa. Små härdiga och lågproducerade djur passade för detta. Får och getter fick kvistlöv som torkats i kärvar och hästarna fick särskilt asplöv.

 

Under slutet av 1800-talet växte efterfrågan på mejeriprodukter.  Mjölken kom då att ha den fördelen i motsats till spannmålsodlingen att den gav regelbundna inkomster till gården. Mjölkproduktionen baserades också på hemväxt foder.

 

För Vättlefjälls del började utmarken delas upp genom laga skifte 1832. Området hade då upphört som kronohäradsallmänning. Vättlefjäll hade 1692 blivit officiellt förklarat som kronohäradsallmänning men i praktiken redan från och med 1500-talet betraktats som sådan. Detta innebar att kronan förfogade över området och att det fanns diverse restriktioner i fråga om böndernas utnyttjande av området.

 

Kartläggningen inför uppdelningen utgjordes av utmarkskartan från 1827. Skiftet av utmarken fastställdes för Bergum 1845, för östra Bergum kom dock skiftet att fastställas först 1861. Utmarksskiftet för Angered fastställdes 1855. Många gränsstenar hade då rests för att utgöra skiftesgränser. Men då flera av gårdarna på Vättlefjäll brukades som utjordar till gårdarna nere på den bördigare Bergumsslätten i Lärjeåns dalgång, som angränsar till Vättlefjäll i söder, så ville bönderna gärna kunna utnyttja fiskerätten i sjöarna och ha tillgång till torvmossarnas strötorv och den djupare liggande bränntorven. Lantmätaren löste detta genom att varje gård fick smala och långa skiften. Exempel på detta var 4 km långa och 150 meter breda skiften.

 

Bränntorv blev en viktig energikälla i Sverige i och med behovet av att odla upp ny mark under 1800-talets andra hälft. Detta för att klara försörjningsbehovet för den då växande befolkningen. Genom dikning och gödsling av mossmarken kunde man utöka försörjningsmöjligheten och motverka emigrationen. År 1886 stiftades därför Svenska Mosskulturföreningen som arbetade med frågorna kring uppodlingen av mossmark och kring bränntorv. En tjänst som torvingenjör inrättades 1901 vid Lantbruksstyrelsen i Stockholm. Denna tjänst hade 1920 utökats till fem tjänster. Behovet av bränntorv efter första världskriget nådde dock sin maximala nivå runt 1920 för att därefter minska raskt. En del torv användes dock under andra världskriget.

 

Ett annat uttryck för det ökande försörjningsbehovet för den växande befolkningen var arealen ängsmark i Sverige som på 1870-talet uppskattades till ca 2 milj. hektar, vid slutet av 1800-talet till ca 1, 5 milj. hektar för att därefter minska och uppgå till ca 1 milj. hektar under 1930-talet. Vid 1960- 1970-talet uppskattades arealen ängsmark till mellan 200 och 300 tusen hektar.

 

Ett särskilt skifte av torvmossarna på Vättlefjäll gjordes 1861. Ytterligare lokala skiften av mossarna genomfördes även därefter bl a 1918 på delen Barefjäll. Torvtäkter finns dock omtalade första gången 1764. Bränntorven användes här till husbehov som bränsle då skogen saknades under några århundraden. Torven kom att vara det viktigaste bränslet på gårdarna fram till 1920-talet då den ersattes med ved från den då uppväxande skogen på Vättlefjäll. Spåren efter torvtäkterna finns fortfarande kvar i många av mossarna. Även namn på lite annorlunda torvmossar finns på gamla kartor. "Stenkolsmossen" t ex, där intervjuade Erik Larsson säger 1965 att "torven här är mycket hård nästan som stenkol".

 

Relsbodamm, en större torvtäkt finns sydväst om Mollsjön där det bröts prima bränntorv fram till 1950-talet. Här finns många tydliga torvgravar när man går genom det nu trädklädda området. Konturen av den gamla torvvägen ner till torvmosseområdet syns också där den går ner från den nuvarande vägen mot Mollsjön. Resterna efter en torvlada skall också finnas här men upptäcktes dock inte vid besökstillfället. Mycket torv togs allmänt från området sydväst om Mollsjön där det fanns flera torvmossar.

 

Det förekom även torvbrytning i stor skala då Surte Glasbruk arrenderade torvmossarna Sörmossen och Målemossen i Vättlefjälls västra del för sitt energibehov. Torven gav arbete till bönderna på Vättlefjälls gårdar och till arbetskraft utifrån. För att frakta torven från Målemossen till Sörmossen användes en anlagd trallebana mellan mossarna. Resterna efter en torvlada finns vid Målemossen inför dessa transporter. På Sörmossen hade man en elevator och blandare som drevs av en ångmaskin. Här fanns ytterligare en torvlada då arbetet med torven var ett säsongsarbete. Efter att ha provat att transportera torven med lastautomobil så visade sig detta vara opraktiskt. Denna lastautomobil med namnet Tor I som Surte Glasbruk inköpte 1903 var Tidaholms Bruks första tillverkade och hade en tvåcylindrig motor på 10 Hk. I folkmun kallades dessa för "Tidaholmare". Torven kom istället att fraktas ner till glasbruket i form av bricketter via en linbana med ett femtontal linbanestolpar utmed banans sträckning. Ett boningshus byggdes även vid Sörmossen 1901 då man kommit igång med torvbrytning i stor skala.

 

Denna linbana var i drift åren 1904-1947 då ett svenskt militärt skolflygplan av modell Klemm 35 med svensk beteckning SK 15 kolliderade med linbanan. Planets landningsställ hakade fast i den femton meter höga linbanewiren och planet slogs till marken. En av planets två flygare, flygläraren omkom vid haveriet medan flygeleven klarade sig och hittades av folket på gårdarna i närheten. Ett ögonvittne, Gustav på Skärsjölund berättar nu 2016 vid min intervju med honom när olyckan kommer på tal att han var 12 år och stod nedanför ladugården på Skärsjölund då ett flygplan plötsligt kommer strax ovanför trädtopparna och flyger förbi gården i nordvästlig riktning. Han får senare reda på att flygplanet störtat knappt 3 km bort vid Sörmossen.

 

Bränntorven togs upp på hösten. Till detta användes en speciell spade som man skar ut torvblocken med. Blocken fick sedan ligga kvar över vintern. Genom att växtdelarna då frös sönder så förbättrades torvens uppsugningsförmåga. I början på maj vände man på torvblocken och lade upp dem i luftiga högar. Om våren varit solig och varm så kunde man skörda i juni. Under denna hektiska skördeperiod skulle den soltorkade torven in under tak och lagras i taktäkta hässjor. Målemossen var känd för alla sina torvhässjor.

 

Målemossen är en cirka 3 km lång och smal mosse. Förr i tiden fanns därför ett anlagt vad "Målens Vad" där mossen var som smalast. Då böndernas kreatur allmänt gick på skogsbete förr i tiden och ofta vid mossen så var det tidsödande att gå runt hela mossen med kreaturen för att komma till andra sidan varvid man använde ett anlagt vadställe för att korta färdvägen.

 

Omkring 1960 sker en stor förändring. Flertalet av gårdarna på Vättlefjäll köps då upp av Göteborgs kommun och hyrs numera ut till kyrkliga samfund och andra organisationer. Endast Kroksjölund, Mollsjönäs, Relsjödal och Skärsjölund är fortfarande i privat ägo. Allmänt hålls en del av gårdarnas inägomark fortfarande öppna av betande får medan andra inägor och utmarker som ända fram till 1950-talet hölls öppna av nötkreatur idag har lämnats att växa igen. Ingången till dåtidens hagar bestod av grindstolpar av trä nerslagna i marken. Mellan dessa drog man en övre och en nedre träslana för att stänga till hagen. Inhägnaden bestod i övrigt av taggtråd uppsatt på stolpar. På många ställen kan man se uppväxt skog som planterats på många av gårdarnas små åkerlappar som finns angivna på kartor från 1897. Detta synliggörs genom de omgivande stengärdesgårdarna som går fram genom skogen.

 

Gårdarna på Vättlefjäll som oftast är högt belägna har i århundraden haft sina naturliga anknytning ner mot Lärjeåns dalgång och Bergum socken. De nuvarande byggnaderna på gårdarna är i huvudsak uppförda under åren 1880-1920. Bostadshuset på Skärsjölund är dock uppfört redan på 1830-talet.

 

Till byggnadernas grundläggning kan man hitta mindre stenbrott belägna både på utmarken och inom en del gårdars inägomark. Här ligger ämnen till- och färdiga stenblock kvar som inte kommit till användning.

 

Under 1950-talet blev det allmänt med elektricitet på gårdarna i Vättlefjäll.

 

Som binäring till gårdarna på Vättlefjäll förekom hemslakt, frukt och bärodling som såldes på torgen i Göteborg. Frukten dominerades av plommon och körsbär. Även brännvinsbrännerier fanns på Kroksjölund och Björsjöås. Dessa gårdsbrännerier förbjöds dock 1855.

 

Förekomsten av jordkällare har ett samband med potatisodling. Potatisen fick ett starkt genomslag i sydsveriges skogsbygdsområden där den gynnades av de lätta jordarna. Rovor som odlades långt före potatisen lagrades inte i källare utan i enklare stukor, gropar grävda så djupt i marken att de blev frostfria. Även om jordkällare har används i Sverige sedan 1400-talet så tillkom dock de flesta under första hälften av 1800-talet i samband med storskiftesreformen på landsbygden. I Västsverige har jordkällarna oftast byggts med överkragade valv. De stenar man byggde med var ofta sk. "letestenar", lämpliga stenar som man grävt upp ur åkerjorden. Källargropen grävdes ut och sedan byggde man källarens form med stockar. Jordkällaren byggdes därefter upp mot träformen. Valvet som byggdes med kilformade stenar låstes fast med de sk. låsestenarna som passade in mellan valvstenarna. Detta kallas att skola valvet. Efter tätning och isolering av tak och väggar med mossa och näver så täcktes jordkällaren med jord.

 

Ålen var eftertraktad som matfisk. Ålen fångades i ålkistor på hösten när den återvände till havet. Kistorna som byggdes i bäckarna placerades där bäcken bildade ett mindre vattenfall som gick att dämma upp och bestod av en större låda av brädor med botten av tättsittande träspjälor där vattnet kunde rinna ut men ålen blev kvar. På kistans översida fanns en lucka där man kunde vittja kistan. Då ålen var eftertraktad så tvingades man ofta låsa kistan.

 

En gammal karta från 1778 beskriver följande vad gäller åhlefiske vid området Hultet och Hultabäcken. Något kvarnställe är här icke hållet dock fångas ål vid infallande vattenflöde i den lilla bäcken. Efter att ha blivit vägledd av denna 237 år gamla karta till platsen kan konstateras att kartan stämmer och platsen finns kvar.

 

Honung var det enda sötningsmedel man kände till ännu för 200 år sedan på landsbygden. Bisamhällen förekom i bouppteckningarna och uppbringade ofta ett högt pris.

 

När det gällde namn på boskapen så var det brukligt under 1800-talet att ge dem namn efter den dag de var födda. Sännla, Mannla, Tila, Onnla, Tola, Fregga och Lodda. Hästarna kallades Balder, Munter, Frigg, Freja och docka. Kornas storlek och mjölkproduktion har förändrats radikalt under århundradenas lopp. På 1500-talet vägde en ko omkring 175 kg och producerade omkring 500 kg mjölk, fyrahundra år senare väger kon omkring 500 kg och producerar 2500 kg mjölk.

 

Geten spelade en viktig roll hos torpare och backstugusittare. Många av dessa kunde inte föda en ko på sina små jordområden men väl en get eller ett par som hade ringa anspråk på näring. Man använde mjölken i hushållet och sedan getterna klippts på våren använde man raggen till bl a raggsockor. Getterna utfordrades med löv från hassel, sälg, rönn, björk och asp vilket torkats för att utgöra deras vinterfoder.

 

Sista björnen lär ha skjutits på Vättlefjäll 1750.

 

Nu i början av 2000-talet kan vi se en bruten utveckling. När jordbruket introducerades för omkring 6 000 år sedan innehöll det två grenar, som sedan dess har varit i stort sett oskiljaktiga, nämligen åkerbruk och boskapsskötsel. Kreaturslösa gårdar var mycket ovanliga fram till slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet, då det svenska jordbruket på en mer utbredd front har brutit det växtnäringsmässiga sambandet mellan åkerbruket och boskapsskötseln. Ladugården står nu tom och dess tidigare så raka och stolta taknock faller ihop mer och mer.

Smidda gamla järndetaljer på en sten dök upp på en av inventeringarna 2005. Såg ut som detaljer till en draganordning. Kanske till transport av torv då några tidigare torvmossar finns i anslutning till fyndplatsen. Att de är gamla ser man t ex på de fyrkantiga handsmidda muttrarna. Återvände till detta smide sommaren 2013 och hittade dessa nu överväxta av mossa. Kunde ta bort mossan och förhoppningsvis rädda delarna vidare som legat i decennier.

 

Gårdarna på Vättlefjäll

Måhult,

Denna den västligast liggande gården på Vättlefjäll är registrerad första gången 1565.

 

Vid 1700-talets början ansågs gården dock så liten och dålig att den knappast kunde förbättras, med i slutet av 1700-talet var den i bättre skick. Gården har inget riktigt bostadshus utan en mindre stuga. Denna byggdes omkring 1910 som ett provisorium på ett rum och kök men står fortfarande kvar idag. Ladugården byggdes 1917. Man odlade fodersäd, lite brödsäd till sitt husbehov och potatis. Man hade på 1940-talet 5-6 kor och ungdjur. En del av dessa slaktades och såldes tillsammans med smör och potatis på torget i Göteborg. En större odling med fruktträd och bärbuskar fanns också på gården. Enligt Planteringssällskapets beskrivning fanns det tjugotre fruktträd och sjuttiotalet bärbuskar på Måhult. Även frukt och bär såldes på torget.

 

Gården disponerades under åren 1873 till cirka 1900 av Serafimergillet. Den brukades dock av en arrendator.

 

På gården har man tagit emot fosterbarn från Frimurarebarnhuset i Göteborg under lång tid och en av fosterbarnen gifte sig på 1820-talet med dottern på gården.

 

Från gårdsplanen öppnar sig en bred fägata norrut mot utmarken. Fägatan har av en kraftig och på många ställen högrest stengärdesgård. Den går mestadels över berg. Beträffande gränsstenar så uppsattes sju stycken utmed inägogränsen men ingen har återfunnits.

 

Nordväst om gården hade man en minkfarm på 1970-1980 -talet. Endast antydningar till husgrunder finns kvar idag. En mindre vägbom lutar sig ner i vägkanten på tillfartsvägen till denna tidigare farm. Området här beskrivs på 1800-talet i gamla utmarkskartan som olovlig intäkt.

 

Måhult drivs inte längre som gård utan är numera fritidsboende.

 

Rördalen

Första gången registrerad 1565. År 1629 bestämdes det genom donation att Rördalen med fl hemman på Vättlefjäll skulle vara hospitalhemman.  År 1751 kunde gården friköpas och övergick till  skattehemman.

 

Gården ligger i västra delen av området och hade tidigare under lång tid ett strategiska läge ur kommunikationssynpunkt vid transporter från Bergum och Lärjeåns dalgång som via Rördalen gick till Bohus vid Göta älv för vidare transport till Göteborg och Kungälv. Detta strategiska läge minskade dock i betydelse runt 1900 då nya vägförbindelser till Göteborg hade tillkommit.

 

Gårdens sydliga åkerfält som är delad mitt itu av en bäck kallades i gammal tid för Morasen (morásen). En annorlunda möjlighet som gården utnyttjade förr i tiden då vattnet på gården sinade var att använda uppdämt sjövatten för att ge vatten till djuren framme vid gården. Genom att stänga Lysevattnets utlopp, sjön ligger norr om gården, så höjde man vattennivån som ligger på 95 meters höjd över havet och lät sjön svämma över. Vattnet rann då in i och igenom den mosse som finns mellan sjön och gården och som ligger 94 meter över havet. Via ett grävt dike från mossen och en bäck rann vattnet fram till gårdens damm bakom ladugården som ligger 93 meter över havet. En fallhöjd på cirka 2 meter och en sträcka på ca 500 meter gav gården denna möjlighet att utnyttja sjövattnet vid långvarig torka.

 

I februari 1888 skulle 18-åriga dottern Tilda på Rördalen gå de 3,5 km ner mot Bohus för att möta sina syskon som var på väg hem. Men Tilda gick vilse. Hon påträffades död av köld på granngården Måhults ägor, enligt dödboken.

 

I januari 1929 dör Aron Andersson på Rördalen. Sista liktåget med släde gick då över Vättlefjäll till begravningen i Bergum.

 

Rördalen och den närliggande gården Måhult levererade sin mjölk till det nya mejeriet i Bohus i början av 1950-talet. Detta pågick under några år innan gårdarna slutade med djur.  

 

Skärsjölund

Denna gård som uppmättes och besiktigades redan 1724 var ett kronohemman som fick tillåtelse att friköpas och övergick då till att bli ett skattehemman. Den nye ägaren Olof Olofsson byggde upp ett nytt bostadshus 1828, en sk framkammarstuga på den nuvarande gårdsplanen. Detta hus finns kvar ännu idag men är inte bebott. En ny ladugård uppfördes 1888 och även denna finns kvar idag på nuvarande plats. En bagarstuga tillkom på 1860-talet, fortfarande intakt med den ugn som Gustavs mamma och hans systrar bakade i. Dessa tre uppräknade byggnader ligger tätt och bildar tillsammans med en stengärdesgård ett litet halvslutet gårdsutrymme så litet att en personbil precis kan komma in mellan husen. Ett äldre hönshus finns också och ett större växthus byggt 1967.

 

Gården ligger soligt i en sluttning ner mot Skyrsjön och här fanns trädgårdsodling redan på 1880-talet. En hög tät granhäck finns här som skyddar och har gjort klimatet vid den äldsta trädgårdsdelen ännu bättre. Framför allt äpple men även blommor, potatis och ägg såldes på torget i Göteborg. Denna torghandel bedrevs fram till mitten av 1950-talet. Därefter har försäljningen från handelsträdgården skett direkt från gården.

 

Undertecknad besökte och intervjuade nuvarande ägaren Gustav Gustavsson i april 2016 och han hade mycket att berätta.

Gustav 85 år tog över gården efter sin far 1969 och brukar den fortfarande i viss omfattning. Hans släkt har bott på gården i flera generationer. Skärsjölunds marker som sluttar åt sydost har varit en gynnsam plats för frukt-och blomsterodling. Under första världskriget fanns många fruktträd på gården. Då körde de två lass med häst och kärra i veckan till Olskrokstorget i Göteborg. År 1929  köpte man en vagn för ändamålet. Långt tidigare hade Gustavs farfar kört till torget. En iaktagelse som Gustav gjort är att det inte fanns bladmögel när han var ung vilket det gör idag.

 

På gården har funnits en hästvandring som gav kraft till tröskverket inne på logen. Själva vandringen fanns under ett tak ute på ladugårdsplanen och drevs av en häst. På en sten under centrumspindeln stod det årtalet 1905. Det var en arbetsuppgift för Gustav när han växte upp att passa hästen när denna gick runt i vandringen. Hästvandringen fanns till 1954 då den flyttades till gården Kroksjölund som är en näraliggande gård några kilometer bort. När elektriciteten kom till gården norrifrån fick man själv bekosta elstolpar och eltråd. På gården fanns en traktor från 1953.

 

Inägogränsen runt Skärsjölunds marker markeras av en stengärdesgård som är hög och fin på en del sträckor och bevarad nästan runt om. Även två av de fem gränsstenar som varit utsatta finns kvar.

 

Gustav är född på gården. Han hade äldre hel och halvsyskon. Fadern hade två söner i sitt första äktenskap men blev dock änkeman då första hustrun avled i sjukdom i 40-års åldern. Faderns andra hustru hade en son med sig in i äktenskapet där Gustav och en äldre syster föddes.

 

Under 1700-talet låg gårdens byggnader längre västerut och högre upp på berget. Inte mycket syns idag av denna tidigare gårdsplacering, enbart det lite slitna kala berget som var ladugårdsplan. Den sten som användes till grundstenar för de tidigare byggnaderna har används till den nuvarande tillfartsvägen. En bit från tidigare gårdsläget finns ett hack i inägogränsens stemmur som kan tyda på att det funnits en öppning där för en fägata.

 

Alla små åkrar på Skärsjölund har sina egna namn. Som ladugårdsåkra, stenbacken då här var mycket sten som frös upp varje vinter, flata, hasselåkra, liåkra och smale åkern utmed sjökanten som exempel. På alla åkrarna odlades det. Den sten som frös upp ur marken kördes ut på sjöisen och fick sjunka när isen försvann på våren.

 

Torv togs upp på utmarken norr om gården. Konturer av detta syns fortfarande. Strötorv var det översta lagret och denna hackades sönder och användes som strö till kor och hästar och även till dass då den har god uppsugningsförmåga. Bränntorven skars upp i briketter som fick torka på kala bergsytor i närheten av mossen. Trampetorven var nästan svart. Denna dränkte man i vatten och trampade till en smet som gav en intensiv värme när den torkats och skurits upp i runda bitar. Torv använde man på Skärsjölund till i början på 1960-talet.

 

Nuvarande vägen till gården byggdes 1900 och förbättrades omkring 1940. Gustavs äldste farbror som kunde mycket om stenarbeten var med att bygga vägen. Innan den nuvarande vägen gick tidigare väg uppe över bergen. Man åkte då med häst och kärra vilka klarade sämre vägförhållanden. När motorfordon började användas behövdes en lite bredare väg och som även var mer fri från branta avsnitt. Inte bara åkrarna hade namn förr, även de olika vägavsnitten hade sina namn. Gustav kunde namnen på de tolv olika delsträckorna på vägen till Skärsjölund. Några exempel på namn var backen, gata, kyrkevägen, krokiga backen, kovägen, klippekölen och abbelunn.

 

Utmarksvägen norrut från gården användes mycket förr då man denna väg även kunde åka till flera av de andra gårdarna på Vättlefjäll som låg på olika ställen några kilometer bort. Det var mer kontakter mellan de olika gårdarna än man kan tro idag. Man träffade någon från granngården var vecka oftast och det var inte ovanligt att man hade något syskon som var ingift i någon av gårdarna.

 

Skärsjölunds läge vid Skyrsjön har inte bara varit positivt för gården utan även haft sina nackdelar. Sjön uppdämdes 1950 för Surte Glasbruks behov av mer vattenkraft. Även om en viss ersättning utbetalades så lades del av den sjönära odlingsbara marken under vatten.

 

Under många år, från slutet av 1940-talet har det funnits en sommarstuga vid sjökanten strax öster om Skärsjölund. Denna stuga som stått på en annan gårds mark och som varit obebodd undre senare år har nu rivits 2016.

 

Kroksjölund

Första gången omnämnt i jordeboken 1565. År 1570-90 ligger gården öde. Genom att gården kunde friköpas 1720 så övergick den från kronohemman till skattehemman.

 

Nuvarande boningshus är uppfört på 1880-talet och ladugården och potatiskällare uppfördes omkring 1915. En gammal hästvandring som användes vid tröskning finns på ladugårdens baksida. Den flyttades hit från Skärsjölund 1954 och användes några år innan man hade elektricitet.

 

En vandring består av en stående stock cirka tre meter hög som förankras stadigt i en sten på marken och i taket. Högst upp på stocken/axeln anbringades vågrätt en liggande krans med kuggar. Ursprungligen var kuggarna av trä men senare kuggkransar tillverkades i järn. Från kuggkransen gick det en vågrät liggande axel in i ladan till tröskverket. På den stående axeln/stocken ute i körhuset var det anbringat en dragbom, cirka 3-5 m lång. I ytterändan på bommen spändes en häst som dragare. Hästen fick vandra runt runt i körhuset och drev då tröskverket inne i ladan. Hästen försågs ofta med en säck över huvudet för att inte bli yr. Det enformiga arbetet med att köra hästen runt runt blev ofta tilldelat någon yngre person på gården. Senare förekom andra typer av tröskverksvandringar som var helt fabrikstillverkade och i stål.

 

Äldre ekskog fri från granar och med en relativt örtrik undervegetation finns i närheten av gården och visar hur Vättlefjäll gestaltade sig en gång i tiden. Gården ligger nära Kroksjöns utlopp i Hultabäcken. Sjön är här uppdämd med en fördämningsvall som ingick i regleringen av sjön.

 

Ett odlingsröse norr om gården är troligen det största av alla som förekommer på någon av Vättlefjälls gårdar.

 

På gården tog man emot fosterbarn från Göteborg. På 1820-talet fanns där fyra fosterbarn. En av ägarna som 1925 gift sig med dottern på gården hade tidigare varit med om att bygga Västgötabanan som gick genom Lärjeåns dalgång upp till Skaraborg.

 

"Jonases lycka" hette ett åkerfält på denna gård. En man, Jonas Pettersson, född 1799 i Göteborg bodde år 1866 på ett undantag på Kroksjölund med sin hustru och oäkta son och odlade detta åkerfält enligt en sagesman 1965.

 

Får i större antal hölls på gården ännu vid sekelskiftet 1900 då man även tog emot får på bete från andra gårdar.

Björsjöås

Gården kan ha ett mycket gammalt ursprung. Vid utgrävningar i början av 1980-talet så hittades lavar som växte på fägatans stenmur. Dessa lavar kunde utifrån en tillväxtkurva ålderbestämmas till 1200- eller 1300-tal. Namnet på gården anses troligen vara belagt 1340. Gården kallades i dagligt tal för Åsen. År 1527 överfördes gården från S: Jörgens hospital i Gamla Lödöse till hospitalet i nya Lödöse. Enligt 1565-års jordebok så betecknades Kronogården Björsjöås som öde mellan 1567-1590. Öde var ett sätt att uttrycka minskad skatteförmåga på en bebodd gård. Erik stod dock under denna tid som brukare. År 1592-1599 bodde Isak på Björsjöås. Ägaren i 1619-års mantalslängd uppges heta Bengt Engelbrektsson . Denne levde även när 1637-års jordebok upprättas. Vid en besiktning av gården 1706 konstateras att stugan är rutten. För reparationen beräknades en åtgång om 36 stockar.

 

En stor trädgård har funnits på gården under tidernas lopp med många fruktträd. År 1880 anges gården ha 57 fruktträd och 8 bärbuskar enligt Bergums planteringssällskap. Gården höll även en av de största kreatursbesättningarna för slaktare från Göteborg då de kunde gå utomhus fram till slakt. Förutsättningarna för att hålla stora djurbesättningar förändrades dock i början av 1900-talet. Skogen började då växta upp vilket minskade möjligheten att hålla många djur på bete.

 

Under 1700- och framförallt 1800-talets första hälft hade efterfrågan på brännvin blivit stor. Något allmänt brännvinsupande förekom inte på landsbygden innan dess. Man hade tidigare berusat sig på öl. Eftersom det var bra jord för potatisodling på gården och gott om kreatur så brändes och försåldes brännvin från gården till alla dem som passerade Vättlefjäll på sin väg mellan Bergum och Bohus. Brännvin såldes även i Göteborg och kunde då bidra till betalningen av skatt och inköpen utifrån. Brännvinsbränning förekom åtminstone från 1810-talet och framåt. År 1835 skattades årsproduktionen till 260 liter. Hembränning var tillåten fram till 1860 och pågick i regel under en viss tid beroende av skördeutfallet. Utformningen på lokalen vid brännvinsbränning hade stor betydelse. Golvet skulle vara stenlagt för att hindra fukt och samtidigt slutta något för att kunna rengöras lättare. Bränneriet var något nergrävt i marken. En välbevarad potatiskällare byggd i sten finns fortfarande kvar i kanten av en tidigare potatisåker.

 

Gården med sina tätt sammanbyggda ekonomilängor runt gårdsplanen, likt de fyrlängade gårdar som förekommer längre söderut i Skandinavien och som i århundraden legat högt placerad uppe på berget flyttades ner från berget på 1890-talet till en ny plats på ägorna. Den stora kvarvarande stengrunden uppe på berget användes som fårhus. Lavar visar att det byggdes i mitten av 1800-talet.

 

Siste ägaren till gården civ. ing. Ragnar Lindström tog över gården 1932 och byggde då om och till boningshus och ladugård.  Under sina år på Björsjöås så utvidgade han den odlade marken ytterligare genom dränering av de lågt liggande lite sumpiga områdena. Ett kontrollhönseri bedrevs också på gården. En ny 3 km lång tillfartsväg anlades också då man började ta sig fram med motorfordon. Ragnar Lindström var även den förste ordföranden i den nyinrättade byggnadsnämnden som 1943 startade sin verksamhet i Bergum. Lindström bodde på Björsjöås tills Göteborgs kommun förvärvade gården i början av 1960-talet. Ekonomibyggnaderna på gården hade dock brunnit ner på 1950-talet men bostadshuset finns fortfarande kvar.

 

Gränsen runt Björsjöås inägor markerades med 7 stenar på 1820-talet i samband med att en karta då gjordes över utmarken. Tre av gränsstenarna finns utmed den gamla väg som i väster går utmed gårdens inägogräns. Detta var den gamla vägsträckningen mellan Bergum och Bohus. Dessa gränsstenar är mer eller mindre välbevarade femstenarör med en högre hjärtsten som har inhuggen kvadrat och lägre mindre stenar runt omkring. Vid vägen finns ytterligare gränsstenar. Dessa har troligen satts ut vid någon annan gränsdragning.

 

I närheten av gården har även funnits en fångstgrop för varg. Gropens diameter var drygt 3 meter och djupet 1.70. Detta framkom vid utgrävning. Varggropen är fortfarande synlig där den ligger i ett lite öppnare skogsparti på Kolakullens sydvästra sluttning ner mot mossmarker. Denna kulle är belägen söder om Björsjöås.

 

Rovdjursjakten var en medborgerlig skyldighet. Sålunda stadgades det i bl a Västgötalagen att varje bonde som ägde skog var skyldig att bygga varggård under det att annan bonde skulle hålla vargnät av viss längd eller anlägga varggrop.

 

Ytterligare några fångstgropar fanns på Vättlefjäll. Två av dem finns utmed vägen till Skärsjölund, nära där kanalen för kanotpaddling ansluter till Stentjärn. I västligaste delen av Vättlefjäll, nära Rördalsvägens början uppe vid Jennylund i Bohus ligger också två fångstgropar. En av dem inne bland träden närmast hållplatsen där bussen vänder är halvfylld med jord och rötter men syns ändå tydligt om man kommer nära. Fångstgropar anlades gärna i grusåsar där det var lätt att gräva och där vattnen dränerades bort, ofta i närheten av gården så att de var lätta att vittja. Fångstgropar förbjöds i Sverige 1864.

 

Under studier om Vättlefjälls natur o miljö som genomfördes åren 1981-83, så djupinventerades Björsjöås historia genom utgrävningar av Göteborgs Universitet.  Detta resulterade i skriften Björsjöås i Vättlefjäll, utgiven av Göteborgs arkeologiska museum 1982, text Berit Sandberg.

 

Björsjöbacka

Gården kallades under 1500-1600-talet för Skogen och hade då varit bebyggd och upptagen i jordeboken sedan 1565. Kunde dock friköpas 1720 och övergick då från kronohemman till skattehemman. Under 1800-talet var gården uppdelad mellan två ägare. Utöver skrivna uppgifter om detta så finns det i norra delen av inägan ytterligare en gårdsruin innehållande grunden efter ett bostadshus med murstock och grunden efter en trolig ladugård. År 1900 köpte August Andersson gården och byggde den nuvarande ladugården och det nuvarande bostadshuset reparerades vid samma tid då det var förfallet.

 

Från gården utgår två fägator mot utmarken. En östlig som dock delvis har förstörts i samband med byggandet av en ny framfartsväg som anlades på 1970-talet. Denna fägata har dock välbevarade höga stenmurar närmast gården. Från gårdsruinen leder den andra fägatan med sina låga stenmurar norrut till inägogränsen där den stängs av. Detta kan vara en tidigare använd fägata än den östliga.

 

Denna gård har fler odlingsrösen än på någon annan av Vättlefjälls gårdar. Speciellt i gårdens norra del.

 

En större trädgård uppodlades omkring 1880.  Man sålde potatis, ägg och frukt på Kungstorget i Göteborg. År 1943 gifte sig dottern Ellen med Karl Englund som övertog gården och brukade den fram till 1963 då Göteborgs kommun tog över.

 

På 1840-talet finns anteckningar om en gemensam brännvinsbränning tillsammans med närliggande Sjötorpet. Björsjöbacka hade tillsammans Sjötorpet även avtal med Ahlafors Spinneri om uppdämning av Björsjön och Hållsjön. Avtalet slöts första gången 1864.

 

85-åriga Ellen Englund boende på gården, har berättat på en bandinspelning 1973 för Anita M Torwald att "man fick gå dit man skulle. Till Kungälv tog det tre timmar. Man sågade famneved som såldes mest till Kungälv. Man körde då med häst över Björsjöås, Rördalen och Bohus".

 

Roten

Registrerad i jordeboken första gången år 1600.

Gårdens byggnader flyttades till den nuvarande platsen 1904 från ett västligare läge. På denna tidigare plats finns rester efter bostadshuset, ladugården, smedjan och jordkällare. Därutöver finns en lång fägata, gårdsplan och stenmurar. Viktiga produkter som odlades på var potatis, ägg och vinbär som såldes på torgen i Göteborg. Skogsbruket var också viktigt. Bland annat såldes ekstockar till parkett och under kriget såldes blandat virke till ved.

 

Runt denna gård precis som runt de andra gårdarna på Vättlefjäll finns gränsstenar uppsatta. En av denna gårds gränsstenar består i väster av en högre hjärtsten och två mindre stenar.

 

Gården hyrs ut av Göteborgs kommun till en av stadens skolor.

 

Intagan

En backstuga som omtalas första gången i 1838-års husförhörslängd i anslutning till hemmanet Roten. Stället har fått sitt namn på grund av att det utgjort en förmodligen olaglig intaga av utmarken. Kom efter det laga skiftet 1845 att ligga på hemmanet Rystås ägoskifte och blev ett dagsverkstorp till detta hemman. Marken såldes till Roten 1915 och byggnaderna revs.

 

Skrapekärr

Redovisas första gången som bebott i en dansk mantalslängd från 1619.  Gården upptas i jordeboken från 1623. År 1720 kunde gården friköpas och övergick då från kronohemman till skattehemman.

År 1778 valdes klockaren Anders Persson från Skrapekärr till Riksdagsman för Ale-Vättle allmoge på tingsstället i Kattleberg. Nuvarande bostadshus och vinkelbyggda ladugård uppfördes i början av 1900-talet. En anslutande brygg- och bagarstuga är dock äldre.

 

Oxar som dragdjur var inte allmänt förekommande under 1800-talets andra hälft men Skrapekärr hade en. Hästen hade under 1800-talet trängt undan oxen som dragare. Det effektivare plogen hade kommit istället för ådern och krävde större kraft och hästen var snabbare än den maklige oxen. Nackdelen var att hästen inte gick att äta när den tjänat ut vilket oxen gjorde.

 

Sjötorpet

Finns registrerat från 1565 i jordeboken. Kunde friköpas tillsammans med den närbelägna gården Högarås och övergick från kronohemman till skattehemman 1797. Bebyggelsen på gården ligger på samma plats idag som på 1724 och 1897-års kartor. Detta i motsats till många av de andra gårdarna där bebyggelsen flyttats till annat läge på gården. Odlingssten förekommer rikligt med många välbyggda odlingsrösen.

 

Gården har liksom grannstället Högarås drabbats hårt under de många krigstågen över Vättlefjäll. Gården låg öde och obrukat mellan 1700-talets mitt och 1770-talet.

 

Utanför gårdens inägogräns i norr finns rester efter en kvarngrund. Gården hade även eget vattenkraftverk. Troligen byggt kring 1920-talet. Strax utanför samma inägogräns i norr går en gammal utfartsväg från gården. Denna går över en liten stenbro. Bäcken under bron kommer från Hållsjön som ligger strax söder om gården. Sjötorpet och granngården Björsjöbacka hade tillsammans avtal med Ahlafors Spinneri om uppdämning av Hållsjön för att ge vattenkraft till spinneriet. Avtalet slöts första gången 1864.

 

Bröderna Walter Larsson, född 1905 och Ander Larsson, född 1897 har bott på gården.

Walter köpte gården 1932 efter att ha varit i Amerika från 1925 och arbetat på Fords bilfabrik. Efter att brodern Anders bott på gården så flyttade Walter dit vid sin pensionering och bodde där fram till sin död.

 

Högarås,

Registrerades första gången 1623 och hör sedan länge ihop med Sjötorpet. Stället har ofta legat öde i längre perioder bostadsmässigt och då brukats av granngården Sjötorpet.

 

Sentida bebyggelse har varit fem sommarstugor enligt friluftskartan från 1970-talet, troligen byggda från 1940-talet och senare. Dessa har funnits i sydvästra delen av området, i anslutning till sjön Hållsjön. Alla utom ett kvarvarande sommarhus är rivna, troligen i samband med vägbyggnationen mellan Sjötorpet och Björsjöbacka i början av 1970-talet då grus togs till vägen från området där stugorna stod. Det återstår endast en grusgrop idag beväxt med yngre tallar.

 

Den tillfartsväg som funnits till Högarås från den tidigare vägen mellan Bergum och Björsjöbacka är inte synlig idag. Nuvarande tillfartsvägen går från Sjötorpet så vackert igenom lövskogen.

 

En liten minikällare av betong och lucka med hänglås finns kvar bland träden idag där de rivna stugorna stått.

 

Mollsjönäs

Har bebotts sedan början av 1600-talet och kallades i dagligt tal för ”Huset”. Var s k. Hospitalhemman till sjukhus i Göteborg. Gården nämns första gången i jordeboken 1573. Gården låg obebodd och obrukad 1733 och befriad från skatt t o m 1742. Den nuvarande ladugården är uppförd 1903. En tidigare ladugård fanns på ungefär samma plats. Boningshuset som uppfördes 1881 och byggdes ut senare fick ett tillbyggt trapphus omkring 1924. Detta boningshus finns kvar än idag om än i dåligt skick men har ersatts med en modern villa som bostad. Det finns även en liten stuga på gården, ditflyttad sedan några generationer tillbaka efter att ha varit soldattorp vid gården Dockered i Bergum. Till gården hör inägomark i syd och öst, strax innanför gränsen mot utmarken. Den sydliga och lite högre liggande som kallas Mossen hävdas fortfarande medan den östliga inte hävdas längre då området där är sankt och vägen dit översvämmas när Mollsjöns vatten står högt.  

 

Strax norr om byggnaderna på Mollsjönäs finns en skogsdunge på en bergknalle. Här står en uppställd sten med en inhuggen krona och årtalet 1920. Detta är ingen gränssten utan det var nuvarande (2018) ägarinnas farfar som flyttade dit stenen och lät hugga in krona och årtal då den sattes upp. Stenen invigdes och fick namnet  "Lammberg".

 

Ett stenblock ligger på en liten bergsplatå i skogen söder om gården. Denna kallas "Vakestenen" då man passade på räv här vid jakt förr i tiden.

 

I sydvästra delen av gårdens inäga finns en liten bäck som lokalt kallas "Fräsebäcken" för den lät så mycket. Vattnet från skogen rinner här ner mellan upplagda stenar. Dessa stenblock lades upp på 1920-talet för att ett litet elkraftverk skulle sättas upp där och ge elström till gården. Det blev dock aldrig så.

 

Vägen till gården kom norrifrån från Nödinge socken före 1924, utöver en mindre väg som kom söderifrån över bergen. Utmed nuvarande vägen till gården passerar man en grå lada. Detta var en gång gårdens torvlada. Mollsjönäs har även en klimatstation för SMHI.

 

Relsjödal,

Upptas första gången i jordeboken 1777. Betecknas då som krono- och nyhemman. Övergår till skattehemman då det friköps 1881. De nuvarande byggnaderna uppfördes 1882 och har senare byggts till.

 

På ängspartiet i norr finns en låg stengrund till en tidigare byggnad. Ligger i östra kanten av ängen. Denna byggdes enligt en senare ägare, av en man i slutet av 1800-talet som undantagsstuga efter att gården sålts till dotter och måg. Mittemot och på andra sidan ängen finns ett odlingsröse och flera gropar. En av dessa gropar skall ha varit jordkällare till undantagsstugan.

 

Källor :

studier om Vättlefjälls natur o miljö, Göteborgs Universitet. 1981-83

skriften Björsjöås i Vättlefjäll, utgiven av Göteborgs arkeologiska museum 1982

Björsjöås en gård i Göteborgs inland, Berit Sandberg Göteborgs Arkeologiska museum 1987

Risveden, en västsvensk obygds historia del 1-3 K-E Andersson Bo Björklund 2001-2008

Oxar, vadmal & brännvin, studier kring näringar och bebyggelse i Bergum socken ca 1500-1860, Lennart Andersson-Palm, utgiven av Historiska Institutionen Göteborgs Universitet 1989

Bergum en västgötasocken i omstridd gränsbyggd,  Anita M och Rune Thorwald, utgiven 1989 kompletterad 1994

Fårad mark, en handbok för tolkning av historiska kartor och landskap, Niklas Cserhalmi 1998

Några glimtar från gångna tider, jubileumsskrift 1981, Nödinge sockens hembygdsförening

Risveden, kulturbilder från västsvensk skogsbygd, Linnar Linnarsson 1961

Torpet Drissdalen, uppgifter av Rolf Eknefelt 2008

Medeltidens boskapsskötsel, ur föredrag av Janken Myrdal SLU 2006

Det svenska jordbrukets historia, ett samarbete mellan Nordiska museet, LRF:s kulturråd och Stiftelsen Lagerberg 1999-2004

Intervju med Mollsjönäs ägarinna 2018

 

åter till huvudsidan

 

 [Oa1]Skiss över gården finns på OA dator

 [Oa2]OA-uppgift

 [Oa3]OA-uppgift