Landskapet                                                                                                                                                                                                                                                        uppdaterad 19 augusti 2018


Vättlefjäll är en 130 kv/km stor-  högplatå med branta bergssidor ner mot Göta älvs och Lärjeåns dalgångar. Berggrunden är uppsprucken och av sprickdalstyp, vilket förklarar den stora rikedomen på sjöar i området. Namnet Vättle hänger också samman med ord som väta, vått och vatten. Ordet fjäll i namnet betyder en högre liggande skogstrakt som är obefolkad och öde. De berg och åsar som låg utanför bondens intaga benämndes även i äldre språkbruk för fjäll. Områdets berggrund tillhör sydvästra Sveriges äldsta gnejser. Klimatet med början på 1400-talet präglades av lite sjunkande medeltemperatur, under 1500-talet steg medeltemperaturen lite men låg en till två grader under medeltemperaturen i vår tid. Under 1600-talet sker en temperaturhöjning med vissa bakslag. En stabilisering sker under 1700-talet på vår tids nivå.

Området var helt kalhugget fram till 1868, på grund av att all ekskog använts för skeppsbyggnation och till rustbäddar för Göteborgs försvarsanläggningar och kajer. Området med sina många sjöar, mossar och bergknallar är åter skogsklätt. Vättlefjäll som fortfarande till vissa delar är svårtillgängligt är ett av de viktigaste friluftsområdena i regionen och ligger delvis inom Göteborgs stads gränser. Möjligheten till rekreation på Vättlefjäll är stor och området ligger även till stor del utanför de bullerzoner som är så vanliga kring storstäder.

I samband med stadens och länsorganens planer på reservatbildning i slutet av 1980-talet stod dock känslorna heta. Tidningsrubriker som "Sista orörda vildmarken eller en oas för alla" eller "Vi ger aldrig upp kampen" förekom kring frågan om bildandet av ett naturreservat. Staden ville dela in Vättlefjäll i tre zoner. Promenadområden närmast förortsbebyggelsen, större strövområde med leder och raststugor utanför och orörd vildmark längst ut, gränsande till större vildmarksområden i angränsande kommuner. Markägare i området motsatte sig dock planerna på reservatbildning. Genom sin nybildade Vättlefjällsförening arbetade man för att bevara området orört och inte få skogsområdet genomkorsat av stigar och leder samt få en ytterligare reglering av sitt skogsbruk. Efter att markägarna fått visst gehör för sina intressen så är Vättlefjäll idag i stora drag zonindelat enligt ursprungliga planer. Delar av området är avsatt som naturreservat. Utgör även ett natura 2000-område och är ett riksintresse för friluftslivet. Kring sjöarna och längs bäckarna finns även ett strandskydd. En viss utvidgning av naturreservatet beslutades 2012. Denna nya reservatsdel finns norr om Surtesjön och ligger inom Ale kommuns område.

Många av Vättlefjälls sjöar ligger mer än 100 meter över havet och låg därför över havsnivån när inlandsisen drog sig tillbaka för ca 13000 år sedan. Detta är anledning till varför området har så tunt jordlager ovanpå urberget. De många mossarna på berget är också grunda med högst 5 meter tjocka torvlager. 

Jättegrytor förekommer på Vättlefjäll. Tre grytor i olika storlekar kan ses i en bergssluttning i anslutning till de tre tjärnarna Grytfötterna. Jättegrytor förekommer även strax under vattenytan i sjön Gäddevattnet. En mindre och en större jättegryta är utmejslade i berget i anslutning till Surtebäckens vattenfall ner mot Surte samhälle. Några ytterligare grytor är " Åkes" jättegryta, han hade tagit som sin uppgift att hålla den ren från skräp och buskar så länge som han orkade. Samt tre grytor, alla fyra jättegrytorna enligt karta. Mycket små grytor påträffas också.

Piggestensbergen i Vättlefjälls nordvästra del är en säregen och hög bergsrygg med ovanligt många flyttblock uppe på ryggen varav en del mycket stora block ligger på kanten mot en femtio meter djup bäckravin. Här finns en av Vättlefjälls allra högsta punkter, 128 meter över havet. En annan hög punkt finns vid en triangelpunkt uppe på Barefjäll i områdets södra del.

Svarta bergen. Göta älvdalens östsida upp mot Vättlefjäll består av en hög och brant ås av mörk grå gnejs som ger ett svart och massivt intryck när man ser åsen på håll. Berget har även i historiska källor kallats Svarta bergen. Om detta skriver Kristina Bengtsson i en bilaga längre ner i texten.

Gränsmärken även kallade rågångar har anlagts för att hålla reda på gränser. Redan i landskapslagarna på 1200-talet framhävdes att det skulle vara igenkännbara gränsmarkeringar för att visa olika intressens skiljelinjer. Inför utsättningen av rågångsmärken skulle lämpliga stenar i rätt storlek sökas och läggas på plats. Femstenarör var ett vanligt äldre gränsmärke. Femstenarörets högre mittsten kallas hjärtsten medan de omgivande lägre resta stenarna kallas biliggare. Vid byggandet av femstenaröret grävdes en grop i vars botten placerades t ex kol, krossat tegel eller runda lika stora stenar dvs ett bevis på att mänsklig hand hade lagt dit materialet. Gränsernas riktning markerades även i undermaterialet. Ovanpå detta placerades hjärtstenen och biliggarna som fixerades med sten och jord. Femstenarören är dock ibland placerade på ett postament, bestående av en kallmurad sockel av grövre huggna stenar och i varierande höjd (se Måhult i nästa avsnitt).  

Genom att se på biliggarna så kan man avgöra gränslinjen. Flata biliggare omgivande och i linje med hjärtstenen utgör fortsatt gränslinje och flat biliggare i linje in mot den flata sidan av hjärtstenen utgör gränshörn, biliggare som inte ligger i gräns är runda. Utanför själva femstenaröret kan ibland finnas resta flata stenar i gränslinjens riktning, kallade utliggare och visare. Utliggaren på ett avstånd av 6-18 meter från femstenaröret och visaren på ett avstånd av cirka 300 meter.

Det finns även gränsrösen på Vättlefjäll erkända som råmärken mellan Ale och Vättle härader. Ett nära Måhult och ett Lysevattnets rös lite längre österut, nära sjön Lysevattnet. Detta stora rös består av ett stort stenblock med inhugget kors ovanpå i häradsgränsens riktning samt ett trestenaröse intill med en rest sten. Ytterligare stenpackningar ligger omkring det stora stenblocket.  Trestenaröset med sin flata sten med ett kors och en triangel sattes upp på 1820-talet i samband med uppmätningar och kartering av häradsallmänningen. De mindre stenpackningarna runt omkring det stora röset fanns då redan.

Lysevattnets rös, stark kandidat till den gäckande Suntru asi stein.  Av Kristina Bengtsson, doktorand i arkeologi.

Ytterligare en gräns, en tredelad härads- sockengräns, är belägen öster om Mollsjön. Gränsen finns redovisad på en karta från 1836. Gränsmarkeringen består nu på 2000-talet av en järndubb i berget och är belägen i sydöstra delen av den mindre och låga bergsrygg som går parallellt med bäcken från Ebbetjärn till Mollsjön, nära gården Mollsjönäs (i Bergum) nordöstra inäga. Där även en stengärdesgård i västöstlig riktning möter den stengärdesgård i nordsydlig riktning som utgjort gårdens inägogräns. Här finns även ett delvis synligt femstenarör tjugotalet meter öster ut från dubbmarkeringen.

De i texten ovan redovisade gränsmärkena, från Måhult till Mollsjönäs, har även varit en del av Kronohärads Allmänningen Wedtlefjell gräns. Underlaget för allmänningen togs fram 1805-06 och färdigställdes som karta 1825-27. Enligt rågångsbeskrivningen för allmänningen fanns sexton gränsmärken i form av femstenarör i allmänningens östra halva som tillhörde Bergums socken. Från N:I - N:XVI. Av dessa finns tio femstenarör kvar plus någon rest sten som kan ha tillhört gränsen. Där gränsen ändrar riktning på en ö i Holmesjön kan konstateras att där finns ingen gränssten. Beskrivningen av N:I redovisar följande: Anlagt lagligt femstenarör med hjärtsten 1 aln 22 tum lång 18 tum bred 7 tum tjock, platt på nedre ändan och har ett krokigt näbb i övre del. Allmänningen hade även en västlig del tillhörande Angered socken och här anges sex gränsmärken. Några av dem sammanfaller med den östliga delen av allmänningen men resterande gränsmärken är försvunna.

Mindre femstenarör med fem stenar förekommer även i vättlefjällsgårdarnas gränser.

På flera av Vättlefjälls alla kala bergspartier, där dessa höjer sig över landskapet finns även mindre rösen som väglett människorna i gångna tider. Ett område nordväst om Storemossen, mellan Stora Kroksjön och Björsjöås upptar särskilt många små rösen av upplagda stenar och även gränsstenar på ett mindre område. Här finns det sten på nästan varje bergklack.

De äldsta stengärdesgårdarna som slingrar sig fram i landskapet hade en mer betydelsefull uppgift än senare hägnader. Numera hägnar man in de betande djuren medan man förr hägnade in den växande grödan. Hägnader på 1700-talet markerade oftast gränsen mellan ägoslag såsom inägor och utmark samt åker och äng istället som senare, gränsen mellan ägare. Gick man i juni månad utmed en stengärdesgård som skiljde en äng från utmark såg man på ena sidan kal och avbetad mark medan man på andra sidan såg högväxande och lövbärande buskar.

Under 1800-talet tillkom många av de långa och räta stengärdesgårdar som vi ser i landskapet idag. Även i skogslandskapet. Efter en lagändring 1857 var det inte längre grödorna som var det viktigaste att hägna utan rågångar och fastighetsgränser som tillkommit genom laga skiftet. Dessa stengärdesgårdar följer ofta de linjalstreck som laga skiftets lantmätare ritade ut på kartorna för att visa var gränserna mellan gårdarna skulle gå. Förutsättningen fanns nu också för att bygga de resursslukande stengärdesgårdarna då tillgången på arbetskraft vid denna tid hade ökat ute i byarna genom en ökad befolkningsutveckling. Även bristen på trä ökade intresset för att bygga med sten.

Vid utskiftningen av utmarken byggdes många stengärdesgårdar i de fastighetsgränser som då drogs upp. För Vättlefjälls del var utskiftningen genomförd i början av 1840-talet. En av områdets längsta är en 1,3 km lång och rak stengärdesgård som möter sjön Mettjärns nordspets för att därefter fortsätta 0,8 km till sjön Hålbäckstjärn. Utmed sin långa sträckning från väster, mellan Djupedal och Mettjärn lär denna stengärdesgård i huvudsak sammanfalla med den gamla nordliga gränsen för Skårdals Skate som var en Dansk/Norsk enklav på svenska sidan om älven under flera århundraden fram till 1600-talets mitt. Utöver dessa långa gränsmarkeringar förekommer relativt gott om små resta gränsstenar utmed gårdarnas utmarksgränser.

Stengärdesgårdarna består oftast av en enkel stenrad där de stora stenarna ligger i botten och gärdesgården smalnar av uppåt, så kallade enkelmurar. Om enkelmuren var lagstadgad så skulle den vara 1,20 hög. Denna förordning kom 1815. Dessa murar var relativt lättbyggda men krävde en regelbunden tillsyn då de var ostabila. Tanken var att de skulle rasa om boskapen kom för nära vilket skulle göra att de blev skrämda och lärde sig att hålla sig borta. För att bli hållbar och stå emot väder och vind under lång tid så måste dock stengärdesgården frostsäkras. Det första varvets sten grävdes därför ner så långt att tjälen inte kunde tränga ner. Detta var extra viktigt om muren låg i väst-östlig riktning då tjälen stannade kvar längre på nordsidan och kunde få stengärdesgården att tippa.

Det fanns även dubbelmurar. Dessa fanns dock inte i Vättlefjälls närhet utan i trakter med mycket god tillgång på sten vilket styrde dessa murars bredd, höjd och djup. Dubbelmurarna betraktas oftast som odlingsmurar utöver sin hägnads- och gränsfunktion. Dessa stenmurar tillkom efter det laga skiftet. Sidorna är byggda av kraftigare stenar och har en viss inåtgående lutning för bättre stabilitet. Utrymmet mellan murarna fylldes med mindre stenar och ovansidan så jämn som möjligt. En riktigt lagd dubbelmur skulle byggas upp från ett frostfritt djup. Mestadels har odlingssten använts till byggandet, sten som inte sällan har gjort en mellanlandning i odlingsrösen utmed åkern. Stengärdesgårdens betydelse minskade i början av 1900-talet då taggtråden och ståltråden gjorde sitt intåg som stängselform.

 

Det behövdes verktyg för att bygga stenmurarna. En vågt var stenröjarens verktyg för kraftkrävande tag t ex att få upp en jordfast sten till marknivån. Namnet vågt kommer från väga och det var en hävstång som bestod av en stock av något varierad grovlek och längd med en fäst hästsko i brottändan som skydd mot slitage. Även järnspett och spade var andra redskap.

Ett säreget stenröse två meter högt och välbyggt finns placerat på en bergsplatå väster om Petters sjö, i området norr om Mollsjön. Ytterligare ett vackert stenröse finns väster om Mettjärn. För övrigt förekommer många lite större och raserade stenrösen runt om på Vättlefjälls högre bergspartier. Ett annorlunda stenblock med en stensatt sarg framför och med ett röse ovanpå finns väster om gården Kroksjölund. Blocket har en speciell form.

I nordligaste delen av Vättlefjäll, strax söder om Gåsemossen finns två mindre bergstäkter insprängda i en bergssluttning. Utanför ligger högar av vit skrotsten. Dessa täkter är av gammalt datum och härrör från brytningen av fältspat- och kvartsit till glasbruket i Surte. Har kanske även givit råvara till Nols Glasbruk som var i drift åren 1899-1903.

Uppe på höjdplatån ovanför Surte samhälle fanns då Surte Glasbruk anlades mäktiga sandlager med kvartsrik sand vilket utnyttjades som råmaterial vid glasframställningen. Från sandtaget forslades sanden med trallor på räls fram till den 56 m höga sandstörten vari sanden tippades. Under sandstörten stod plåtvagnar som rymde 2 kbm och med vilka sanden transporterades till ett sandlager nere vid bruket. År 1908 uppfördes en linbana mellan sandtaget uppe på höjden och hyttan där nere. Linbanan var i bruk ett tiotals år fram till 1918 då den togs ner. Sanden började då ta slut. Uppskattningsvis hämtades ca 140 000 ton sand från sandtäkterna ovanför Surte. Bruket köpte därefter en sandtäkt i Dalsland innan man började importera sand från Belgien.

Olika naturföreteelser med namn och traditioner finns på Vättlefjäll. Ett stort flyttblock kallat "Holgers skår"  finns i östra delen. Detta stora flyttblock med en höjd om 5-6 meter och några mindre block på samma plats finns markerad på de gamla utmarkskartorna. Namnet Holgers skår lever dock inte kvar i folktraditionen numera men namnet Trollstenen förekommer. En mindre bergshöjd väster om Björsjöbacka kallas enligt sägnen för Tjuvkistekullen. Här skall tjuvar ha gömt en kista en gång i tiden.

Två grottor är kända på Vättlefjäll. En av grottorna finns nära Holmesjöns västra strand. I denna grotta går att övernatta. En man från Bergum har berättat att han och hans bröder övernattade här som barn i början av förra seklet. En annan man som brukade fiska i Holmesjön låg också över här. Nästa grotta, i folkmun kallad "Brattås kyrka" ligger i ett brant bergsparti i Vättlefjälls sydöstra del, nära Björsbo. Enligt samme sagesman från Bergum så hade han som pojke varit vid grottan tillsammans med en annan pojke som beskrevs vara som Bombi Bitt.

Högsjö kyrka kallas en fyrkantig skreva i berget vid Högsjöns västra strand. Folktraditionen säger att här fanns en skatt gömd. Denna skreva finns upptagen i riksantikvarieämbetets förteckning och med GPS 6414605 / 331129  SWEREF 99 TM för den som vill besöka platsen och låta sin fantasi flöda.

Några stora flyttblock finns på Vättlefjäll. Öster om Lilla Kroksjön ligger två stora stenblock uppe på en bergsrygg. Enligt sägnen skulle en jätte kasta dessa mot Bergums kyrka. Stenarna kallas "Vilestena" och utnyttjades av hulingarna (vallpojkarna) för att vila när de vallade djuren på skogen. Säregna urgröpningar sk Skålgropar, finns på den största stenens ena sida. Gjorda av människohänder, kanske långt tillbaka i tiden. Man tror att de flesta skålgropar, i folkmun även benämnda älvkvarnar, är från bronsåldern men kan vara ännu äldre. Skålgropar har troligen använts för olika ritualer.

Strax söder om Måhult ligger två stora parallellt liggande flyttblock "Harestenarna" på högsta delen av en mindre bergsrygg. Orsaken till namnet skulle vara att harar i gamla tider hållit till här och kunnat krypa under blocken.

I sydvästra delen av Vättlefjäll, mellan stadsdelen Lövgärdet och gården Skärsjölund ligger ytterligare ett stort stenblock på kanten av en höjd. Något namn har inte blocket men det bedöms väga omkring femtio ton.

Genom att ta en titt i ortsnamnsregistret (www2.sofi.se) så får man tusental uppgifter om gamla namn och deras uttal på lokala platser, indelade efter län, härad och socken. Namn som inhämtats vid intervjuer med tidigare sagesmän. Genom deras berättelser så kan vi ännu idag besöka platser och oftast förstå varför en plats hade sitt speciella namn i dåtida människors vardag. Namn som nu oftast är bortglömda. Store dalen är ett sådant exempel. En skogsmarks- och mossedal på Vättlefjäll. När man kommer fram till denna dalgång som går mellan Sirtjärnen via Åleputten och förbi Drisstjärnen så är den inte så märkvärdigt stor i våra ögon med de referenser vi har idag på en dalgång. Store dalen är tvärtom grund och smal men nästan två kilometer lång. För dåtidens människor som för några hundra år sedan hade vägarna förbi denna dalgång då det även var skoglös mark runt omkring så förstår man namnet på dalgången. För de flesta som bodde och hade sin utkomst på och kring Vättlefjäll vid denna tid och sällan varit så långt som till Göteborg så uppfattades olika delar av dåtidens landskap som stort utifrån deras referenser. Namnet på dalgången kan passa in på detta.

Norr om Hjällbo, en av Göteborgs stadsdelar som ligger i Vättlefjälls sydvästligaste kant finns en domarring. Denna består av sju klumpstenar i en cirkel. Detta är en gravform som ofta dateras till järnåldern 2000 år tillbaka i tiden. En gravgömma bestående av en urna med den dödes ben brukade finnas i cirkels mitt. Fler gravar finns troligen i detta område men som nu inte är synliga. Denna gravform har fått sitt namn av att man trodde i äldre tider att domarringar tillkommit i samband med rättsskipning.

 

åter till huvudsidan