Människorna                                                                                                                                                                                                    uppdaterad 21 oktober 2014


 

Fångstfolk började etablera sig uppe på Vättlefjäll för omkring 6000-7000 år sedan. Första permanenta bebyggelsen uppe på berget skedde enligt forskarna för ca 2500 år sedan. Förhistoriska lämningar saknas dock med undantag för stenåldersboplatser utmed sjöstränderna. Vättlefjäll saknar dock i stort sett en skriven historia till och med 1400-talet.

 

Befolkningsutvecklingen på Vättlefjäll ökade lite under 1800-talet. År 1835 bestod befolkningen av 30 vuxna och 39 barn. År 1871 hade området den största befolkningen. Då bodde här 48 vuxna och 40 barn. Därefter sjönk befolkningen stadigt och antalet barn minskade starkt. År 1910 bodde här 33 vuxna och 8 barn.

 

En inkomstkälla var att ta emot fosterbarn. Vid mitten av 1800-talet föddes en tiondel av alla barn i Sverige utanför äktenskapet. Beteckningen "oäkta" barn stöter de flesta släktforskare på i sin forskning. Förutom betalningen för att uppfostra barnen så utgjorde de äldre barnen en välkommen arbetskraft på gårdarna i Vättlefjäll.

 

I det gamla samhället förväntades alla barn arbeta som en del i sin fostran att bli en bra medborgare. De flesta föräldrar som fick lämna bort sina barn var oftast fattiga och hade eller ansågs utifrån detta ha sämre förutsättningar att fostra och ha kontroll över sina barn. Det var även en realitet med gatubarn i Göteborg, ofta i 8-12-års åldern. Andra skäl till att lämna bort sina barn kunde vara sjukdom, avlidna unga föräldrar då sjukvården, medicinen ännu inte var utvecklad eller riktigt tillgänglig för de fattiga. Mödrar kunde dö i barnsäng eller få t ex dikastning, vilket innebar en mjölkstockning under amningsperioden.  Detta kunde leda till en allmän inflammation som ofta inte kunde hävas då penicillinet ännu inte var uppfunnet utan man fick hålla till godo med huskurer.

 

Fattigvårdsstyrelsen hade ansvar och skulle ingripa om ett barn på ett eller annat sätt vanvårdades. Samhällets syn var också att om barnen lämnats bort så hade föräldrarna förverkat rätten till sina barn.

 

Många fosterfamiljer som tog emot barn var bönder. De hade kanske en ekonomi för att kunna ta hand om barnen, eller behövde barnen som arbetskraft. Det fanns dock måttstockar för vad som gällde fosterföräldrarna. Dessa skulle vara gifta. Änkor godkändes dock. Deras vandel gällande sprit och sjukdom kontrollerades. Fosterbarnen skulle kunna sova i egen säng. Enligt framtagen forskning så var fosterföräldrar mestadels i åldern 25-45 år. Ofta med egna barn i samma ålder eller barnlösa.

 

I Göteborg som var den närliggande staden var det i huvudsak Frimurarebarnhuset som placerade fosterbarn på gårdarna i Vättlefjäll. Gården Måhult tog under perioden 1820-1830 emot inte mindre än 7 fosterbarn. En av dessa gifte sig senare med en dotter på gården. Flera fosterbarn fanns vid samma tid på gårdarna Kroksjölund och Mollsjönäs. På Sjötorpet och Skrapekärr uppfostrades under åren 1820-1830, 2 fosterbarn vardera från Göteborg. Mottagandet av fosterbarn fortsatte in på 1900-talet.

 

Vättlefjäll som ligger i västligaste delen av Västergötland och ingick i det tidigare Älvsborgs län tillhörde platsmässigt dåvarande Ale- och Vättle härad. Häradsindelningen hade länge stor betydelse för den offentliga verksamheten. Till viss del övergick en del av ansvaren till kommunerna i samband med att dessa bildandes 1863. På häradsnivå fanns också en rättslig instans, Häradsrätten, som utgjorde en underrätt på landsbygden. Dessa avskaffades 1971 och ersattes av tingsrätterna.

 

Socknen var den lokala enheten för religionsutövningen och för de världsliga administrativa funktionerna. Sockenbildningen hade i allmänhet avslutats under 1200-talet början. Som enskild människa såg man sig i första hand vara sockenbo, i andra hand häradsbo och inte så mycket mot kungen och staten.

 

Fram till och med 1863, då 1862-års lagstiftning om skilsmässa mellan den kyrkliga och borgerliga kommunen trädde i kraft, var det sockenstämman som beslutade i alla viktigare frågor i socknen. Undervisning, sjuk o hälsovård, fattigvård och socialvård var sådana områden. Mycket var också kyrkliga angelägenheter. I regel var det kyrkoherden som var ordförande och protokollförare vid sockenstämman. Till sin hjälp att verkställa besluten hade han klockaren, kyrkvärdarna och rotemästarna. Sockenstämmorna avhölls i regel två gånger per år i månadsskiftena april-maj och september-oktober. Genom 1862-års lagstiftning så fick kyrkostämmorna ta hand om kyrkans och skolväsendets ansvarsområde. För verkställande av beslut svarade kyrkoråden resp. skolråden. Fortfarande idag finns delvis den rumsliga strukturen kvar utifrån sitt medeltida ursprung med t ex kyrkan liggande i centrum.

 

Under 1700-talets början växte seden med husförhör fram. Kyrkan fick här ett medel att kontrollera människornas läskunnighet. Genom att inte bara kyrkans män deltog i kontrollen utan människor från flera hushåll var närvarande samtidigt i förhören så kunde var och en iakttaga hur det stod till med läskunnigheten hos grannarna. Genom att det sociala trycket blev starkt så blev det en skam att inte kunna läsa. Husförhören avskaffades 1895.

 

I kyrkans pastoratsindelning där Bergum ingick innefattades även Angered, Lerum, Skallsjö och Stora Lundby där även kyrkoherdebostaden var belägen. Denna indelning gällde fram till 1865.

 

År 1842 fattade riksdagen beslut om en obligatorisk folkskola. Kunskaperna skulle inte vara förbehållna bönderna ensamma. Alla barn skulle lära sig läsa, kunna skriva sitt eget namn och behärska de fyra räknesätten. Senast vid nioårsåldern skulle barnen inställa sig till skolan.  

 

Ett exempel på en arbetsordning år 1864 kunde vara följande, måndag till fredag. Dagen inleddes med bön och bibelläsning, läxförhör i biblisk historia och katekes - fortsatte med innanläsning och språklära - välskrivning och rättstavning - innanläsning, geografi och naturlära - räkning och svensk historia - dagen avslutades med kristendom. Lördagen ägnades åt förhör.

 

Skolrådet hade ansvaret för skolan fram till 1911 då kommunen tog över. Genom den allmänna skolan upptäckte man att hälften av skolbarnen hade allvarsamma sjukdomar eller åkommor. Detta resulterade i att skolhälsovården började byggas upp i slutet av 1800-talet.

 

Det var ganska vanligt att barn förr drack kaffe varje dag. Barnens frukost bestod ofta av kaffe och smörgås. Därför propagerades det från slutet av 1920-talet att barnen skulle dricka den nyttigare mjölken i stället.

 

År 1848 stod den första skolan i Bergum klar. Uppförd på den s. k. Kyrkskolans tomt. I den idag nedlagda skolan, belägen strax intill Bergums kyrka finns en föräldrakooperativ förskola. I slutet av 1860-talet hade inspektör Psilander hemställt om en ambulerande småskola i Bergum. År 1871 beslutades att en ambulerande småskola i socknen skulle tilldelas Skogsbo-Kroksjölund gårdar på Vättlefjäll vilka skulle utgöra en mindre rote.

 

Förr fanns lämpliga bräder på gårdarna avsedda för likkistor. Man kallade på likkistmakaren när någon hade avlidit på gården. Ett dagsverke beräknades för att iordningställa en kista. Man svepte den döde i en skjorta eller lakan och satte på vita ullstrumpor på fötterna. Unga flickor kring 18-20 år skulle svepa de som var brudar när de avled med slöja och myrtelkrona. Kistan skulle stå öppen t o m begravningsdagen så man kunde se den avlidne. Kistan spikades igen strax innan man skulle till kyrkogården.

 

Att omkomma genom drunkning var inte så ovanligt bland yngre och äldre. Då simkunnigheten inte var så allmän så inträffade drunkningsolyckor relativt ofta visar anteckningarna i dödsböckerna för socknarna kring Vättlefjäll.

 

Sjukhusvistelser för socknarnas innevånare börjar bli vanligare efter 1915.

 

En gammal sed var att potatisen skulle läggas på Potentiadagen som var den 19 maj i gamla almanackan. Julgran fanns på 1850-talet. Matilda Börjesson har berättat detta. Hennes mor hade julgran i sin barndom. Hon var född på gården Roten 1823 och flyttade därifrån i slutet av 1850-talet.

 

Då man hade kalas i huset och träffade släkt och vänner så kom ofta förslaget upp att  "Barna di kan setta i köket" vilket var praktiskt.  Med många små barn samlade så kunde föräldrarna ändå få lite lugn och ro och det gjorde inte så mycket om någon spillde på vaxduken. Om man som liten ändå fick sitta med de äldre inne i salen, som finrummet kallades förr, så såg mamma till att man hade en tidning under saftglas och kakor som skydd för den fina duken på bordet. Små barn och gamle farfar skulle ha denna extra utrustning och det var ju praktiskt och hänsynsfullt.

 

Små lokala dansbanor fanns också i bygden. Dessa låg vid någon strategisk väg eller vägkorsning. Någon eller några gårdar släppte till virket till dansbanan. Som räcken dög det med mindre slanor för att de 4-5 dansande paren som fick plats på banan inte skulle dansa av. Någon eller några av bygdens spelmän spelade upp till dans med sina tvåradiga durspel ibland kombinerat med fiol. De dansande och besökande vid dansbanan gav spelmännen en slant som delades mellan spelmännen.

 

De flesta gifte sig i regel med någon från gårdarna i socknen men från 1860-talet börjar det bli vanligare med partner från andra socknar. Fram till tidigt 1800-tal så döptes barnen dagen efter födelsen och på 1700-talet fick det döpta barnet många faddrar, oftast sex stycken.

 

Människor har även använt Vättlefjäll för annan rekreation. Vid Klaravattnets sydöstra strand ligger fortfarande en träläm kvar som använts till en byssja. Det var glasbruksarbetarna som höll till här på sin lediga tid. På bergshöjden mellan klaravattnet och svartvattnet finns en större och ganska välgjord koja av äldre datum. Torv och små tallar växer på kojans tak. Denna skall vara byggd av en av gubbarna som inte kom överens med de andra utan skaffade sig en egen plats i närheten. Kojan ser även ut att ha använts av någon under senare år av den nyare plastsäcken att döma.

 

Rester efter två små stugor finns i anslutning till Surtesjön. Grunden efter Hembergs nedbrunna stuga ligger uppe på berget i anslutning till nuvarande kanotdragning till Gäddevattnet. Stugan finns angiven som jaktstuga på kartor under 1960-talet men brändes ner för ca 20 år sedan. Även Blidbergs stuga eldades upp för ca 35 år sedan. Uppbrända rester efter en plåtkamin mm är det som finns kvar. Han hade även en liten brygga som dock lades under vatten då Surtesjön höjdes 1950. Hemberg var en chef på Surte Glasbruk och Blidberg en vanlig surtebo.

 

Ytterligare en person var "Eremiten". Denne hette Alfred Magnusson. Hans bostad var belägen i västra delen av Målemossen invid vägen till Rördalen, där ligger en sommarstuga idag. Eremiten hade en kvarn, verkstad eller smedja vid en uppdämning som låg i bäcken som rinner från lilla sjön Målen till Nödsjömossens sydligaste del nära Rördalen. Där finns en liten fors som ibland kan bli ganska kraftig. Här uti ödemarken kan man fortfarande hitta lämningar efter husgrunden, lagerbockar, mm. Ett större gränsröse finns också på platsen. Alfred Magnusson dog 1925.

 

En landskamp i bandy mellan Sverige och Norge spelades i början av 1950-talet på isen i Surtesjöns norra del. Landskampen skulle egentligen ha spelats i Göteborg men där fanns ingen is. Ett abonnerat tåg med norrmän kom då till Surte station för att därifrån gå till matchen uppe på Vättlefjäll.

 

Fyrtiotalets ljudbild utmärkte sig av ett konstant brus och det var aldrig helt tyst. Ljuden var dock inte lika höga som idag. De kom från stora och små husdjur, hästdragna vagnar och redskap, från människor som rörde sig till fots i landskapet. Hundar skällde, kor råmade, hästar gnäggade och människor pratade. Dagens ljudnivån är mycket högre och de mekaniska ljuden dominerar över ljuden från människor och djur.

 

Carl Börjesson i Drisdalen, en vättlefjällstorpares  familjehistoria.

Carl Börjesson föddes våren 1849 på Angered Storegården i Angered socken utanför Göteborg. Hans far Börje Arvidsson, född i Bergums socken 1821 och moder Anna Andreasdotter, född 1821 i Angered brukade en del av Storegården. Carl som fick sitt efternamn efter sin fars förnamn vilket var brukligt vid den tiden, var enda barnet.

När Carl var 17 år så flyttade han hemifrån och började arbeta som dräng på gården Gunsered, även detta i Angered. De unga flyttade tidigt hemifrån fram till 1900-talets första del. Det var ett sätt för de unga att bli vuxna och lära sig att arbeta. Gårdarnas behov av arbetskraft var också stor i det gamla jordbrukssamhället. För det mesta flyttade de inte så långt ifrån sina föräldrar utan till en gård i närheten eller inom socknen. Därmed hade de en viss möjlighet till kontakt med föräldrar och syskon. Carl flyttar dock vidare efter några år till Angereds Gustegården och därifrån till Angered Stommen som 29-åring, år 1878. Han arbetar även på dessa gårdar som dräng.

På vintern 1886 blir det giftemål för Carl som nu är 37 år och arbetar kvar som dräng på Angered Stommen. Han gifter sig med Anna Lovisa Larsdotter, född sommaren 1861 och som har arbetat på några olika gårdar i Angered som piga. Anna Lovisa är dock född i Spekeröds socken söder om Stenungsund i Bohuslän där hennes föräldrar Lars Esbjörnsson född 1821 och Anna Britta Göstasdotter född 1834 har en liten gård. Anna Lovisa är mellanbarn i en barnaskara på åtta barn. Som 17-åring flyttar hon hemifrån och kommer till Starrkärr socken i Västergötland men flyttar 1882 till Angered socken och arbetar där fram till 1886 i samband med giftemålet.

Nygifte Carl Börjesson och hans hustru Anna Lovisa samt deras nyfödde son Carl Oskar som föddes senare 1886 flyttar samma år till sitt eget. Ett stycke samfälld jord arrenderas av Angered Stommen ”där bergen norr om Anered sluta så att marken kan odlas". Platsen får namnet Drisdalen, kallas även Dristan. Torpet låg i en dalgång vid bäcken som rinner söderut från Stora Drisstjärnen. Detta på utmark-skogsmark till en yta av 180 meters längd och 126 meters bredd i sydvästligaste delen av Vättlefjäll, strax öster om nuvarande stadsdelen Rannebergen. Bebyggelsen kom att bestå av ett boningshus, uthus, jordkällare, en liten trädgård, lite åker och en delvis omgivande stengärdesgård. Carl försörjer familjen som jordarbetare. Titeln moderniseras till jordbruksarbetare i församlingsboken från 1922.

Sonen Carl Oskar, född 1886 i Angered socken blev Carl och Anna Lovisas enda egna barn. Det påpekades dock i födelseboken att paret varit gifta mindre än ett år när sonen föddes. Dopvittnen var August Andersson och hans hustru Anna Sofia Gustavsdotter från gården Gunsered i Angered. Carl Oskar bodde kvar hemma i Drisdalen som vuxen och arbetade som järnvägsarbetare. Han förblev ogift.

Utöver egna sonen Carl Oskar tog familjen emot fosterbarn och hade pigor.

Fostersonen Karl Arvid Andersson, född 1895 i Nödinge socken i Västergötland som oäkta son flyttar till Drisdalen 1912 som 17-årig fosterson. Karl Arvid inflyttar från Skepplanda socken i Västergötland där han bott hos sin mamma Hilda Margareta som är gift sedan 1904 med torparen Carl Oskar Johansson. Mamman och Carl Oskar flyttar några år senare till Göteborg. När Karl Arvid är 24 år så flyttar han från Drisdalen till stadsdelen Olivedal i Göteborg. Åren 1920-1922 flyttar han ett flertal gånger mellan olika stadsdelar i Göteborg och bosätter sig till sist i Masthugget. Arbetar nu som grovarbetare. Församlingsboken ger vid handen att Karl Arvid är far till trolovade sonen Rolf, född 1922 utom äktenskapet och med moder Torborg Götilda Andersson, född 1894 i Karlshamn. Hon arbetar som tjänarinna i Linnéstaden i Göteborg. Karl Arvid som senare arbetar som kommunalarbetare och Torborg Götilda som är hembiträde gifter sig i januari 1925.

Fosterdottern Ester Emelia Josefina Hedberg, född 1902 är oäkta dotter utan känd far och född i Domkyrkoförsamlingen i Göteborg. Hon är även döpt i Barnbördshuset där. Hon flyttar till Drisdalen som tvååring våren 1904. Har då flyttat från sin moder Wilhelmina Josefina Hedberg, född 1879 och som är piga i grannsocknen Bergum. Ester Emelia Josefina finns kvar i Drisdalen 1928. Även hennes moder Wilhelmina Josefina kommer till en gård i Angered 1904 och arbetar där fram till 1928 som tjänarinna, men flyttar samma år till Drisdalen.

Fostersonen Erik Waldemar Karlsson, född 1904 i Angered socken flyttar till familjen i Drisdalen 1905. Erik Waldemar kommer då från Gamlestaden i Göteborg som ettåring. Han är oäkta son till Evelina Alexandra Gustavsdotter, född i Rommelanda i Bohuslän 1879. Erik Waldemar bor kvar i Drisdalen till han är sju år då han 1911 flyttar tillbaka till Gamlestaden och till sin biologiska familj med modern Evelina Alexandra och sin far Karl Magnus Viktor Karlsson, född 1883 i Partille som arbetar som järnvägsarbetare. Föräldrarna är gifta sedan 1907 och får en dotter utöver Erik Waldemar. Signe Linnéa född 1913. Familjen har även hand om ytterligare en flicka, Stina Sofia född 1916.

När Erik Waldemar konfirmeras 1919 så har dock Stina Sofia redan året innan flyttat från familjen till fabriksarbeterskan Tekla Kristina Johansdotter, född 1871. Stina Sofia är hennes trolovningsdotter tillsammans med fadern Ernst Vilhelm Karlsson, född 1883. Hennes biologiska föräldrar har gift sig 1918 och detta gör att Stina Sofia har flyttat hem till sina föräldrar samma år. Modern Tekla Kristina avlider dock redan året efter i cancer. Även pappan Ernst Vilhelm kommer att försvinna ur Stina Sofias liv efter en tid då han anges som obefintlig i församlingsboken. Orsaken var kanske att livet inte blev så lätt efter hustruns förtidiga död. Stina Sofia flyttar till en ny familj 1922 då hon som sexåring kommer till Carl August Carlsson, snickare och hans hustru Anna Greta Andersdotter som fosterdotter. I denna familj finns även dottern Anna Lisette, född 1895 som kommer att flytta till Kanada 1924. Stina Sofia lämnar dock redan efter fyra år dessa fosterföräldrar som på grund av ålder flyttar in på ålderdomshemmet i Örgryte 1926. Hennes nya fosterfamilj består av Axel Edvin Carlsson kullagerarbetare, hustrun Tyra Eugenie och deras fosterdotter Karin Helena Johansson född 1906. Familjen är bosatt på Ranberget i Göteborg, berget upp mot nuvarande stadsdelen Lunden. Axel Edvin lämnade hustrun kring 1915 då han flyttade till Nordamerika men återvände därifrån till familjen efter något år.

Livet för Erik Waldemar och hans syster blir lugnare än för Stina Sofia. Erik Valdemar bor kvar hemma till början av 1930-talet. I ett vårbröllop 1935 gifter han sig med Elna Sofia Almqvist, född 1911 och textilarbeterska. Erik Waldemar arbetar som grovarbetare och båda bor i Gamlestaden inför bröllopet.

Även systern Signe Linnéa bor kvar hos sina föräldrar i Gamlestaden under sin uppväxt och hon konfirmeras 1928. Signe Linnéa arbetar som vuxen som textilarbeterska och gifter sig 1937 med Karl Reimar Börjesson, född 1916 i Nödinge församling i Västergötland där han även bor och arbetar som glasarbetare på Surte glasbruk. Signe Linnéa flyttar i samband med giftemålet till sin make och de bosätter sig i Surte.  

Arvid Natanael Ryberg, född 1892 i Haga Göteborg flyttar in hos familjen i  Drisdalen som 7-åring 1899. Kommer då från Haga. Han bor kvar i Drisdalen under tio år då han flyttar till Angereds Nedergård som dräng. Flyttar vidare till en annan gård i Angered 1914 men återvänder till Göteborg 1917 då han flyttar in på Klostergatan i stadsdelen Masthugget. Förnamnet är dock ändrat i inflyttningslängden där han kallas David. Arvid Natanael finns kvar i Masthugget till 1920 då han flyttar vidare.

Pigan Maria Kristina Högsell, född 1867 i Färjelanda i Dalsland kommer till familjen i Drisdalen som 23-åring år 1890 från Haga i Göteborg. Även Maria Kristina är endast kvar en kort period i Drisdalen innan hon flyttar tillbaka till Göteborg. Maria Kristina återkommer dock till Angered socken och Bläsebo gård våren 1894. Hon gifter sig samma år på hösten med statskarlen Emil Bernhard Dahl, född 1873 i Fjärås i Halland. Paret får tre döttrar, Elin Ingeborg, född 1894 och då angiven som oäkta, Elsa Elisabeth, född 1897 och yngsta dottern Maria Margareta, född 1908.

Familjen arbetar på några av Angereds gårdar till 1906 då flyttlasset går till Smedstorps Säteri i Björketorps socken i Västergötland. Emil Bernhard arbetar där som månadskarl.

Familjen utom äldsta dottern som flyttat hemifrån, flyttar under perioden 1913-1924 till en annan gård inom socknen där Emil Bernhard arbetar som statsdräng. Under åren 1925-1936 har Maria Kristina och Emil Bernhard återvänt till Smedstorp och bosatt sig på ett torp under säteriet.  Även yngsta dottern har nu lämnat hemmet.

Av Maria Kristina och Emil Bernhards döttrar så flyttar äldsta dottern Elin Ingeborg Dahl till Gamlestaden i Göteborg där hon arbetar som fabriksarbeterska. Hon gifter sig 1918 med Torsten Isidor Larsson, född 1892 i Gamlestaden och kommunalarbetare. De får sönerna Torsten Arne, född 1920 och Alf Ingvar, född 1923 som dock avlider något år senare i mässling. Familjen bor 1931 i stadsdelen Olskroken i Göteborg.

Mellandottern Elsa Elisabeth Dahl konfirmeras 1912 och flyttar 1915 från hemmet till en gård i Bollebygd socken i Västergötland. Lämnar denna gård och flyttar 1917 till Vallgatan i Domkyrkoförsamlingen i Göteborg och anges där som tjänarinna. Flyttar vidare 1920 till Gamlestaden där Elsa Elisabeth gifter sig tidigt 1921 med Karl Josef Natanael Berg, född 1899 i Gamlestaden och kullagerarbetare. Elsa Elisabeth och Karl Josef får sonen Tore Josef, född 1921 i Gamlestaden och dottern Irma Maria, född 1922 i Gamlestaden. Familjen bor åren 1922-1926 i Kristine församling i Göteborg men återvänder till Gamlestaden och bosätter sig på Holländareplatsen. Karl Josef anges nu vara grovarbetare och familjen finns kvar där 1933.

Yngsta dottern Maria Margareta Dahl flyttar i samband med giftemål 1930 till Oskar Fredriks församling i Göteborg. Hon har gift sig med chauffören Gustav Otterberg, född 1903 som tidigare har arbetat som kusk på Smedstorps Säteri men har flyttat till Göteborg 1928. Maria Margareta och Gustav flyttar till statsdelen Haga och där får de sonen Rolf Gustav Ingvar som föds 1932.

Tekla Linnea Natalia Andreasson, född 1898 i Masthugget församling i Göteborg flyttar från stadsdelen Haga till Drisdalen 1920.  Hon flyttar dock tillbaka till Oskar Fredriks församling i Göteborg 1922. Tekla Linnéa arbetar därefter först som tjänarinna i olika hem runt om i staden och därefter som affärsbiträde. År 1928 stundar det bröllop då Tekla Linnéa gifter sig med skorstensfejare Olof Gustav Adolf Andersson, född 1900 i Oskar Fredriks församling i Göteborg. Paret bor först i denna församling till 1929 för att därefter flytta till Annedal och Övre Husargatan 1931.

En tragedi drabbar Carl Börjessons familj 1922. Sonen Carl Oskar avlider den första december i lunginflammation, endast 36 år gammal och tjugo dagar senare, den tjugonde december avlider även Carl Börjessons hustru Anna Lovisa, 61 år gammal av hjärtlidande som var ett gemensamt namn för sjukdomar i hjärtat, medfödda eller uppkomna under livet.

Carl Börjesson som arbetat som jordbruksarbetare i hela sitt liv och som röjt och odlat upp det lilla arrendetorpet Drisdalen för sig och sin familj och bott där i nästan 50 år avlider i september 1937, 88 år gammal i hjärnblödning.

Torpet Drisdalen utmärkt som Dristan på häradskartan från 1897 är nu öde enligt en uppgift 1965. Idag sjuttiofem år senare återstår lite öppen igenväxande äng, stengärdesgård, stengrunder efter hus och jordkällare och delar av en vattenspann och spisdetaljer.

Underlaget till denna berättelse har hämtats ur kyrkböckerna.

De olika personernas levnadshistoria slutar här ganska tvärt, de flesta på 1930-talet. Anledningen är den sekretesstid på 70 år som gäller personuppgifter ur kyrkböckerna.

åter till huvudsidan