Skogen                                                                                                                                                                                                uppdaterad 21 januari 2015

Skogen och dess träd var mindre viktiga och värdefulla på medeltiden. Skogens resurs i form av jaktmarker, för odling och för fiske var mer betydelsefull. Några ägare till skogarna fanns inte heller i början av medeltiden. Först med landskapslagarna på 1200-talet fastslogs äganderätten i form av allmänningar. I dessa medeltida lagar fanns även bestämmelser som reglerade utnyttjandet av skogen. Detta gällde främst de bärande träden ek, hassel, lind och apel. Skogen utvecklades även efterhand mot ett slags kulturlandskap genomkorsat av stigar till slåttermyrar, ljunghedar och intagor då det fanns en tilltagande markbrist fram till 1800-talets början.

 

Fram till 1500-talet dominerades Vättlefjäll av hedekskogar på torr mark och av björk på blöt mark.  Under 1600-talet sker en våldsam skogsskövling och vid början av 1700-talet var Vättlefjäll praktiskt taget skoglöst.

 

Av jordeböcker 1613 och 1637 framgick att det då fanns gott om skog eftersom de större gårdarna nere i Lärjeåns dalgång hade betalat en del av sin skatt i form av stockar. Även av kartor från 1650-talet framgår att stora delar av Vättlefjäll var bevuxet med ”ekeskog”. Under åren 1620-1670 användes dock mycket ektimmer till skeppsbyggnation och till rustbäddar för Göteborgs försvarsanläggningar och kajer efter att staden hade grundats 1621. Dessutom tog det hårt på den glesnande skogen efter att flera av de kringliggande häraderna bland annat detta område samtidigt innehades av danskarna som pant för Älvsborgs lösen. Den danske kommendanten på Älvsborg, som styrde över de pantsatta länen, begärde att få skatten i trävirke, framför allt ek och inte i pengar.

 

Under 1700- och 1800-talet upptogs merparten av fjället av ljung och fukthedar. Att skogen inte återinvandrade berodde på att bönderna och torparna fick tillstånd att låta sina djur beta på områdena.  För att ljungen inte skulle förvedas och ge sämre bete till de betesdjur som hölls där så brände man denna vart 5-7:e år och fick därav ett mer attraktivt bete. Detta gjorde att man kunde hålla större djurbesättningar än vad som annars hade varit möjligt. Skogen berövades därmed möjligheten att komma tillbaka.  Under 1840-talet var i allt väsentligt skogarna på Vättlefjäll borta. Ingen fick då ta virke utan tillstånd av häradsrätten.

 

För att åter få tillbaka skogen på Vättlefjäll så bildades Bergums skogsplanteringssällskap. Två mycket viktiga personer för denna återplantering var kyrkoherden i Bergum, Bengt Högrell och bonden Jon (John) Gustavsson född på gården Rördalen. När de genom skogsplanteringssällskapet tog itu med uppgiften att åter beskoga markerna 1868 så stod de inför en svår uppgift då deras planer stod i strid mot vissa av Göteborgs djurägares och slaktares intressen vilka höll sina djurbesättningar på fjället inför slakt och försäljning av köttet i Göteborg.

 

Skogsplanteringen kom dock igång, ljungbränningen och betet upphörde successivt. Detta förändrade landskapet, nu med nya träslag. Granen gör sitt intåg och i vissa sekundära områden i västra delen introducerar jägmästaren på Surte glasbruk utländska trädslag som lärk, vitgran och bergtall vilket idag utgör pittoreska inslag i området. Skogen hade dock svårt att etablera sig då jordlagret var tunt och marken mager och sur. Skogen växte därför sakta. Ett sätt att få igång återväxten var att inhägna den återplanterade skogen genom planteringshagar omgivna av stengärdesgårdar för att utestänga kreaturen som gick på utmarken. Planteringshagar fanns redan i början av 1800-talet men blev vanligare i och med att skogsplanteringen tog fart under senare delen av 1800-talet. I planteringshagen satte man antingen plantor eller så fick skogen växa upp spontant. Kända planteringshagar finns vid Skrapekärr och söder om Kroksjölund utöver den ovan fotograferade. Skogsplanteringssällskapet som haft som uppgift att åter beskoga Vättlefjäll uppnådde sitt mål och sista protokollförda årsmötet hölls 1887. Sällskapet upplöstes på sitt 19:e år. Planteringen av skog fortsatte dock till in på 1910-talet. En första skogsvårdslag hade även instiftats 1903 i Sverige som angav återväxtskyldighet på enskild skog.

 

Vättlefjäll domineras idag av barrskog. Framför allt tall med inslag av gran och björk. Lövskog förekommer dels som sumpskog längs vattendrag och kärrstråk, dels som hedekskog. Inslag av lärkträd förekommer på många ställen och en av västsveriges största lärkträd återfinns öster om Gäddevattnet. Den troligen grövsta tallen på Vättlefjäll växer skyddad i en trång liten dalgång öster om den sk Kvarndammen nordost om Bohus. Stora granar finns också trots intensivare skogsbruk på Vättlefjäll under 2000-talet. Några exempel på dessa finns norr om Dockered i Bergum. Med sin långa levnad vad skulle dessa träd kunna berätta.

 

Ett område med ek och hasselskog och med inslag av alm finns vid en nordbrant nära gården Mollsjönäs. Även på berget Åsändan väster om gården Skrapekärr finns ett område med yngre ekskog. Närmast gården finns åldrig och grov ekskog.

 

Vid en första anblick ser Vättlefjäll inte ut att hysa så mycket rödlistad och annan särskilt intressant flora. Skenet bedrar dock. Vid en närmare titt visar det sig att området eller delar av området har värdefulla och intressanta arter, t ex bland kärlväxterna. Det är framför allt den av bränning och bete gynnade fukt- och ljungheden, som utgör livsmiljö för ett flertal suboceaniskt präglade arter. Den idag sällsynta cypress-lummern som hör ljungheden till har sedan 1960-talet påträffats regelbundet i västra Vättlefjäll, norr om L Drisstjärn. Området röjs därför regelbundet för att arten skall kunna bevaras. Andra arter i området som indikerar en lång period av tidigare hävd och ogödslade förhållanden är ängsskalla, stagg och knägräs.

 

Bland skogsfåglarna förekommer Tjäder i Vättlefjälls östra del och Orre kan påträffas här och var. Kattugglan ropar på våren vid Skrapekärr och Pärluggla har hittats i anslutning till Långemossen. Dock fanns det gott om Orre på den skoglösa tiden. I början på 1900-talet kunde man skjuta 15-20 orrar den första jaktdagen. Dessa såldes till vilthandlare i Göteborg.

 

Nattskärror spelar om somrarna på många ställen på Vättlefjäll. Runt Mettjärn, ett öppnare område med berg och hedlandskap nordost om Bohus har man vanligen kunnat skåda sex till åtta spelande fåglar samtidigt, dock lite färre fåglar sommaren 2009 efter den skogsbrand som delvis härjade även detta område. Branden redovisas nedan.

 

Större skogsbränder har förekommit på Vättlefjäll. Väster om Långvattnet 1975, mellan Björsjöås-Lysevattnet-Rördalen i öster och Bohus i väster 1984. Ytterligare en mycket omfattande skogsbrand inträffade 2009 då ett stort område i Vättlefjälls nordvästra del och österut eldhärjades. Hela detta nya brandområde är nu ett år senare kalavverkat och ter sig nästan som ett månlandskap. Mindre skogsbränder förekommer nästan årligen på grund av blixtnedslag och människors slarv med eld. På ett nyare brandområde nära vandringsleden mellan Rördalen och Bönabo, ett område bestående av berghällar med ett tunt lager jord och med glest växande yngre tall, växte Stenmurkla (år 2006) som trivs på brandfläckar. Murklan fanns på ett flertal ställen i området.

 

I våra dagar ligger skogen tyst. Annorlunda var det i äldre tider när boskapen betade på skogen. Då hördes ljud och röster från skogsåsarna dagen lång. Från fåraherden som blåste i sitt vallhorn, rösten från vallpojken, en råmande ko och svaret från kalven. Då och då hörde man koskällans dunkande.

( citat ur boken Risveden, kulturbilder från västsvensk skogsbygd )

 

åter till huvudsidan