Sveriges flik mot väster och Suntru asi stein

Kristina Bengtsson

2005-09-13

Bakgrund – Kungahälla som gränsfäste vid Göta älvs mynning

Författaren är doktorand i arkeologi vid Göteborgs Universitet och bedriver ett forskningsprojekt kring det tidigaste Kungahälla, d.v.s. den vikingatida kungsgård som föregick den medeltida staden nere vid Nordre älv, och som låg två kilometer väster om staden i anslutning till södra Bohusläns största höggravfält, RAÄ 22, i Ytterby socken.

Gården torde ursprungligen ha hetat Hälla, därefter Kungahälla. Under medeltid benämndes den Lilla eller Yttre Kungahälla och senare Kastellegården och låg fram till i början av 1600-talet invid det imponerande höggravfältet. Detta gör att staden Kungahällas framväxt faller väl in i ett mönster som gäller många av de vikingatida och tidigmedeltida städerna i Norden, d.v.s. att de anlagts på kungligt initiativ och i relativ närhet till kungsgårdarna. Kungahälla kungsgård intar dock en viktig särställning eftersom den låg i ett område som kom att spela en betydande politisk roll i den nordiska riksbildningen.

Utgångspunkt för forskningsprojeket är att södra Bohuslän utgjorde ett område som låg i periferin av tre starka maktsfärer - den danska, götiska och norska. Kommunikationerna för befolkning i södra Bohuslän kunde upprätthållas lika naturligt in mot alla tre. Man kan därför förmoda att släktskapsförbindelser och andra allianser av ekonomisk eller politisk natur ingåtts i alla tre maktsfärerna. Detta har i sin tur medfört att man under riksenandeprocesserna inte med någon självklarhet kunnat hävda eller kräva lojalitet från en samlad befolkning i södra Bohuslän. Landskapet kom därför under vikingatid att slitas mellan de tre intressesfärerna.

I denna maktkamp var kontrollen över Göta älvs mynningsområde betydelsefull. Det är i detta perspektiv man kan ana kungsgårdens tillkomst, d.v.s. som en yttersta gränspostering vare sig den för tillfället var under svea/götisk, dansk eller norsk kontroll. Området kring Göta älvs mynning var en viktig ekonomisk knutpunkt. Där möttes nord- och sydgående kustfart längs Halland och Bohuslän, härifrån seglade man till Jyllands nordspets i Danmark, till Västlandet sydspets i Norge, och upp och ner i Göta älv.

Att ha kontrollen över denna knutpunkt var naturligtvis också omstritt och man kan, först i sagamaterialet och skaldekvad, senare i diplom, följa maktkampen som egentligen pågår fram till slutet av 1600-talet. Under vikingatid skönjer man att området dras mellan danska, svea/götiska och norska intressen. Av naturliga skäl är det i huvudsak de norska regenternas förehavande som finns nedtecknade i det isländska sagamaterialet vilket inte hindrar att kungsgården tidvis kan ha varit uppehållsplats både för danskar och för svear. Det uppges t.ex. att Harald Blåtand av Danmark höll de sydligaste fylkena i Norge i slutet av 900-talet och att svearna under Olof Skötkonungs, i början av 1000-talet, höll hela Bohuslän.

”Landamäret i älven”

Området vid Göta älvs mynning var också enligt sagamaterialet mötesplats för de nordiska kungarna. Det omnämns inte mindre än tio sådana möten, vid landamäret i älven i närheten av Kungahälla, från slutet av 900-talet och fram till 1101. Författaren har i en artikel i samband med 900-årsjubileet av trekungamötet 1101 visat att platsen för dessa möten med stor sannolikhet varit Marberget eller som det också kallades, Horsaberget, i Ytterby sockens östra del, vettande ut mot älven och mitt emot Nödinge. Det kan via samtida annaler säkerställas att ett stort möte mellan kungarna Valdemar Birgersson i koalition med Norges Magnus Lagaböter å ena sidan och Magnus Ladulås Birgersson på den andra skedde vid Horsaberget och Nödingebergen år 1276. Vidare var Marberget/Horsaberget enligt folktradition platsen för trekungamötet 1101, d.v.s. fredmötet mellan Norges Magnus Barfot, Danmarks Erik Ejegod och svearnas Inge Stenkilsson.

Det är troligt att en sådan betydande mötesplats låg i närheten av den punkt där de tre gränserna sammanföll, eftersom mötena ofta syftade till att lösa tvister och man därför inte ville ge sig för långt in i ”fiendeland”. De isländska sagauppgifterna talar också om att både när norska kungar mötte sveakungar och danska kungar, var för sig, så skedde mötena vid landamäret. Så åtminstone uppfattade de isländska sagaskrivarna att de tre rikenas gränser sammanstrålade i närheten av Göta älvs dåtida mynning.

En viktig faktor att ta hänsyn till när det gäller gränsdragningar är de topografiska förhållandena och att även ha i åtanke att äldre gränser följde s.k. naturliga gränser som stora skogar, svårforcerade berg och fjällbygder d.v.s. alla naturhinder som försvårade kontakter mellan landområden.

Landskapet i Göta älvs mynning under vikingatid

Under vikingatiden stod havsnivån ca två meter högre än idag. Detta innebar att Göta älvs mynning låg betydligt längre norrut och att mötet med havet skedde nära dagens Kungälv. Göta älvs dalgång vid Bohus var en ca 500 m bred, grund havsfjord med en djupfåra längs östra sidan. I de lägre delarna av dalgången ner till dagens Göteborg fanns stora vassområden. Sundet i den trängre norra armen var ca 200 m brett. Saltvattnet nådde således upp till Kungälv, och vattenytorna var betydligt mer utbredda eftersom landet låg lägre och de båda strömfårorna ännu inte eroderats ner till sina nuvarande djup.

Topografin närmast öster om älven, Vättle härads utkant, har karaktär av ett kargt bergsområde; än idag är det sparsamt bebyggt. Från Angered och upp till Nödinge kantas älvdalen av en hög och brant ås av mörk, grå gnejs. Branterna är glest bevuxna och åsen ger ett svart, massivt intryck. Idag finns en smal landremsa mellan åsen och älven, där riksväg 45 löper, men under vikingatid och tidig medeltid har vattnet på långa sträckor gått fram till bergssidorna. Detta medförde att alla landtransporter där måste ske på stigar uppe på åsen.

Dalgången mellan nuvarande Kungälv och Göteborg bör alltså under vikingatiden inte ha uppfattats som en del av Göta älv. Detta är viktigt att ha i minnet för att förstå de äldsta uppgifterna om gränsförhållandena i dessa trakter.

En annan faktor som bör föras in i diskussionen är Nödinge kyrka. Nödinge är den ort på västgötasidan som ligger precis i älvdelningen. Kyrka har haft en mycket säregen funktion som också kan ha relevans för diskussionen om den första gränsen.

Nödinge kyrka  - kung Inges  kyrka och svearnas sista utpost?

Arkeologen Mona Lorentzon gjorde 1981 en undersökning av Nödinge 1700-talskyrka. Denna visade sig ge mycket spännande resultat. Under kyrkgolvet hittades först flera murar från en medeltida kyrka. Men under den medeltida golvnivån man fann även ett tiotal barkgravar daterade till första hälften av 1000-talet. Gravarna låg inte i rak östlig-västlig riktning i förhållande till den medeltida stenkyrkans skepp och kor utan något förskjutna. Detta har på flera andra ställen visat sig vara tecken på att det i närheten stått en tidigare träkyrka. Denna kyrka kan då, redan under andra hälften av 1000-talet eller i början av 1100-talet, ersatts med den funna stenkyrkan. Tidsmässigt skulle det därför kunna ligga ett korn av sanning i traditionen om att kung Inge Stenkilsson byggt den första stenkyrkan i Nödinge. Inge Stenkilsson regerade från ca. 1080 och dog någon gång mellan 1110 och 1118. Det finns en uppteckning från 1926 där sagesmannen uppgav att man vid en reparation av kyrkan hittat en bräda vid altaret i den nuvarande kyrkan med årtalet 1089 men att brädan sedan förkommit. Hur mycket tilltro man kan sätta till denna uppgift är osäkert men med tanke på de arkeologiska fynden så står uppgiften inte i motsättning till dessa.

Det finns ett par upptecknade legender kring Inge Stenkilsson. En berättas av Axel Emanuel Holmberg: Uti Marberget vid Götaelf och på Mariebergs ägor synes ett spår, liknande ett märke efter en intryckt hästsko. En tradition i orten påstår, att detta spår erinrar om en svensk konung Inge, hvilken, efter att hafva förlorat en strid på Dösebacka slätter i Romelanda socken, red som flykting öfver Marberget till Götaelf, öfver vilken hästen sam med honom till Vestgötalandet. Under ridten skall hästen hafva intryckt berörda märke. En annan legend lyder: Han(kung Inge) rymde från Bohuslän, men danskarna vore efter honom och hans drottning, som visst hette Kristina. Men kungen och drottningen lyckades komma över älven in på svenskt område. Då sade kungen: Nu är det ingen nöd längre. Det blev Nödinge. Och han lät bygga kyrkan. Det var visst på 1200-talet. Och drottningens häst lät sitt vatten strax intill. Där kom då upp en källa med järnhaltigt vatten.

Det fanns verkligen en mycket betydande offerkälla vid Nödinge kyrka, som dock numera är övertäckt. Det mest intressanta med Nödinge kyrka är dock att den tycks ha haft en särställning som votivkyrka för framför allt sjöfarande. I Götheborgs Stifts Historia och Herdaminne säger Bexell att kyrkan sedan gammal har erhållit löften och gåfwor af dem, som varit stadda i farlighet, och i synnerhet af Sjöfarande, som warit i Sjönöd.

Sålunda gav många av de Göteborgare som varit på ostindiefärder på 1700-talet gåvor - inte till någon av de stora kyrkorna i Göteborg – och inte heller till kyrkan på Göteborgs ursprungsplats – Lödöse - utan till Nödinge kyrka. Bland de tusentals personer, ur olika yrkesgrupper, som återfinns i votivlistorna finner vi också personer från Ystad, Hamburg och AmsterdamOch varför gav många andra sockenpräster gåvor till Nödinge?

Den arkeologiska bilden, legenderna kring Inge Stenkilsson och Nödinge kyrkas starka ställning som votivkyrka i flera hundra år indikerar att det inte rör sig om en vanlig sockenkyrka. Det kungliga inflytandet på kyrkbygget kan ha härrört från att Nödinge, som det beskrivs i sagamaterialet , diplom och i Hälsingelagen, se nedan,  varit den sista utposten av sveariket fram till 1200-talet. Om vi godtar att Marberget som låg i den dåtida Göta älvs mynning, var den plats som sagamaterialet uppger som  landamäret i älven  fanns det all anledning att sveakungen hade tillgång till en kyrka vid denna viktiga, nordiska mötespunkt. Och som vi sett var Inge Stenkilsson åtminstone i området år 1101 och kanske också vid andra tillfällen.

Nödinge kyrka var i så fall den västligaste kyrkan i Sveariket, fram till 1200-talet, och till vilken svearna offrade innan de gav sig ut på längre sjöresor. Detta skulle kunna vara en förklaring till dess ställning som votivkyrka fram till början av 1800-talet. Det finns inga uppgifter om till vilket helgon kyrkan var invigd men med tanke på dess tidiga ålder, dess tradition som kyrka för framförallt sjöfarande kan det röra sig om en St. Nicolauskyrka.

Lorentzons fortsatta forskning kring kyrkan som innefattar även andra mycket intressanta faktorer kommer förhoppningsvis kunna klargöra bilden kring denna märkliga kyrka.

Gränsen

Länge tog man för givet att Göta älvs nuvarande mynningsområde, alltsedan de nordiska staterna etablerats, räknats som svenskt land. Detta baserat på ett tillägg i äldre västgötalagen som uppgav att Danaholmen i Göteborgs skärgård varit landskiljet. Detta kunde dock motbevisas av Ivar Lindquist som klargjorde att tillägget var av betydligt senare datum än själva lagtexten och inte alls hade med de första gränserna att göra. 1953 publicerade sedan Gunnar Olsson en undersökning, Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden, där han efter noggrann genomgång av sagamaterial, skaldekvad, gränsläggnings-traktater och andra skriftliga källor kom till slutsatsen att, fram till mitten av 1200-talet, möttes de tre nordiska rikenas gränser någonstans i Göta älv. Först därefter, senast 1261, men förmodligen redan 1253, har Sverige erhållit tidigare danskt land utmed södra delen av älven och därmed fått en landkorridor ut till havet.

I den tidigast kända gränsläggningstraktaten mellan Sveariket och Danmark, som förmodligen beskriver förhållandena under 1000-talet, kallad Landamäre I, omtalas sex gränsstenar: från väster till öster: Suntru asi, Danabäck, Kinne sten, Vraksnäs, Vite sten och Brömse sten. Med endast dessa landmärken markerades således hela gränsen mellan svenskt land i Västergötland-Småland och danskt i Halland-Skåne-Blekinge. Fem av gränsmärkena har man tillfredsställande kunnat identifiera men inte det nordligaste, Suntru asi.

Flera försök har gjorts att tolka skrivningen Suntru asi och bestämma var gränsmärket låg. Det svårtydda namnet har av olika forskare applicerats på platser som Svinås, Skuttra ås, Sundås och ett mer allmänt Södra ås. Av särskilt intresse är emellertid den tolkning som framfördes av Adolf Schück i en undersökning 1953. Han förde här ett mycket intressant och trovärdigt resonemang om att Utlanden, d.v.s. samlingsnamnet för Askims, Sävedals och Vättle härader, före ca. 1250 tillhört Danmark. Att Askims och Sävedals härader tillhört Danmark före mitten av 1200-talet har stått klart. Att även Vättle härad kan ha tillhört Danmark stöds bl. a. av den isländska läroboken Rimbegla från 1200-talet, som först räknar upp Askims, Sävedals och Vättle härader, Dalsland och Värmland och sedan omtalar det västra Götaland som ett stort land, vilket tyder på att de tre häraderna inte räknats in i det "riktiga" Västergötland. Om så var fallet och Vättle hört till Danmark leder detta till att gränsmärket Suntru asi bör sökas vid Göta älv mellan Vättle och Ale härader.

Olsson föreslår att gränsen kan ha gått vid dagens Surte. Detta baseras på en gränslista från omkring 1325 där det anges att det västgötska landamäret börjar med a Dali i Surtibaergh. - Nu byrias a Dali i Surtubœrgh. Ur Surtubiœrghi oc i Hiarttursnœs mosœ och i Diupadal .  Olsson sätter detta i samband med dagens Surte, men denna tolkning kan ifrågasättas eftersom orten Surte överhuvudtaget inte existerade på 1300-talet. Området där dagens Surte ligger kallades i de historiska källorna för Swortön, Surtöö etc, d.v.s. ”Svartöarna”, beteckningar från den tid området verkligen bestod av öar. Det förefaller troligt att dessa öar fått sitt namn av att de låg intill de i landskapet dominerande svarta bergen eller den svarta åsen. Att bergen verligen kallades de ”svarta bergen” sägs ju också – Surtubœrgh. Därför behöver inte "dalen i svarta bergen" nödvändigtvis sökas alldeles i närheten av Surte, utan uttrycket kan även syfta på t. ex. Skårdal eller Rördal eller för all del på någon annan dal i den långsträckta åsen. Man kan t. o. m. fråga sig om inte denna mäktiga, svarta ås varit den som avses med det i gränslistan svårtydda namnet Suntru asi.

Att Norges och Sveriges gränser skall sökas just i höjd med den dåtida älvmynningen styrks även av Hälsingelagens Rättegångsbalk från 1200-talet. Denna räknar upp råmärkena mellan Norge och Sverige med början vid Ule träsk i norr och avslutas med "från Hova höge till Konungahälla." Detta uttryck bör rimligtvis avse att gränsen sträckt sig till stadens närhet, d.v.s. i höjd med älvdelningen. Därmed skulle landet söder om Ale härad ha varit danskt.

Även Adam av Bremen vet att berätta att gränsen mellan nordmän och göter gick i Göta älv vilket stöds av liknande uppgifter i de isländska sagorna..

Under alla förhållanden tyder såväl Olssons som Schücks forskningar på att Danmark ännu på 1100-talet behärskade området öster om nuvarande Göta älv upp mot trakten av Surte. Svearikets, Norges och Danmarks gränser möttes alltså i närheten av den nuvarande älvförgreningen. Men med tanke på vad som ovan sagts om landhöjningen är det troligt att också älvens mynning skall sökas här.  Detta innebär att Hisingen och "Göteborgs norra skärgård" tillhörde Norge medan landet ner mot Göteborg med "södra skärgården" tillhörde Danmark. Sveariket ägde varken några öar vid kusten eller något land vid den dåvarande havsviken, men troligen behärskade man hela östra stranden av älven från Surtetrakten och upp till Vänern. Sveariket hade såldes också fri tillgång till havet via de fjordar som omslöt Hisingen. Som Ingvar Leion påpekar i ”Landkorridoren till Västerhavet” så fanns det vid denna tid inga territoriella krav på vatten – alla sjöar, hav och floder ansågs vara s.k. internationellt vatten. Först senare i takt med landhöjning och efter påverkan av det stora skredet, Jordfallet, vid Bohus samhälle, som under en tid, helt eller till stor del, blockerade den södra fjorden/älvarmen blev Sveariket avskärmat från havet.

Gränsmärket i Rördalen

I detta perspektiv kan det vara värt att fundera på det gränsmärke som ligger på en bergstopp, på den svarta åsen, vid Rördalen, några kilometer öster om samhället Surte, mitt på häradsgränsen mellan Ale och Vättle. I det i övrigt, nästan fornlämningstomma området ligger ett s.k. trestenaröse.

Detta märkliga fornminne registrerades inte i fornlämningsregistret förrän 1962 vilket är en av förklaringarna till att det aldrig tidigare förekommit i diskussionen om gränsstenar. För helt klart är detta en mycket gammal gränssten.

Enligt fornminnesregistret består anläggningen av ett gravröse, 9 m i diameter. I mitten finns två stora stenblock, ett större vilande på ett mindre. Det undre är 3 x 2 m och 1 m högt. Det övre blocket hela 4 x 3 m och 2 m högt.

 I rösets NÖ del finns ett s.k. trestenaröse, bestående av tre resta, smala stenar mellan 0,5 och 1 m höga. I den högsta av dessa finns ett kors med en rektangel inristat. Denna inristning måste dock uppfattas som relativt sentida och höra samman med by- eller ägodelningsgräns.

Vad som dock inte framkom vid inventeringen är att det också på det översta stora, stenblocket finns ett inristat kors. Tre av korsarmarna är intakta men den som vetter mot nordväst är skadad så att endast den yttersta delen av korsarmen är bevarad. Mellan korsets centrum och den bevarade delen av den NV korsarmen finns en släppskada i berget. Dock är det ingen som helst tvekan om att den kvarvarande delen verkligen är en del av korsformen. Huggmärkena efter en relativt bred mejsel är här, liksom på de andra korsarmarna tydliga, om än nötta. Det råder heller ingen som helst tvekan om att korset på flyttblocket har gjorts tidigare än det på den resta stenen. Det visar både lavbeväxningen och vittring på. Korsarmarna är mellan 32 och 38 cm långa, men för blotta ögat uppfattas de som ett likarmat kors. Vad som är intressant är att korsarmarna inte ligger i direkt Ö/V riktning utan mer VSV och ÖNÖ och i samma riktning som den nuvarande häradsgränsen mellan Ale och Vättle. Vi kan därför utan tvekan säga att detta är en gränssten mellan de båda häradena. Om vi också accepterar att Vättle härad var det nordligaste av de danska häradena fram till första hälften av 1200-talet kan detta röse också ha markerat landsgränsen mellan Sveariket och Danmark.

Röset är mycket intressant. Dess första användning kanske var som gravplats någon gång i förhistorisk tid. Det har inte gjorts någon arkeologisk undersökning och det är därför omöjligt att avgöra gravens ålder – den kan lika gärna vara från bronsålder som från olika perioder av järnålder. Det kan inte ens med säkerhet i nuläge avgöras om det verkligen rör sig om en grav. En annan förklaring kan vara att man rösat upp sten kring flyttblocken i samband med att man markerade gränsen. Om det nu ändå är en grav kan det tyckas vara underligt att den ligger i en sådan här obygd. De närmaste betes- och odlingsmarkerna under förhistorisk tid låg många kilometer härifrån. Varför ligger det då en grav i dessa till synes otillgänliga marker? Svaret ligger förmodligen i att, som nämnts, den enda landvägen från södra delarna av Vättle härad upp till Ale var stigarna uppe på Vättlefjäll. Topografin här i den norra delen av fjället karaktäriseras av myrar, sjöar, tallskog och kala berg. Då, såsom nu, måste stigarna kryssa mellan myrar och sjöar för att man skulle kunna ta sig fram torrskodd. Naturen sätter begräsningar för var man kan gå och det är ingen slump att vandringsleden Vättlefjällsleden idag går förbi gränsröset. Förmodligen följer den en gammal vandringsled över fjället.

Utmärkande för de andra av de stenar som idenfierats i Landamäre I är att de förmodas ligga  vid gamla ridvägar och detta kan också vara anledningen till att gränsmärket i Rördalen ligger just här – utmed en urgammal rid- och vandringsled över den svarta åsen. Att en markant grav använts som gränsmärke stämmer också med en av de andra stenarna i Landamären I, Vraksnäs, som utgörs av ett bronsåldersröse och även den ligger intill en gammal vägsträckning. När man passerat en gränssten visste man att man befann sig i grannlandet.

Sammanfattning

Låt oss se på argumenten igen.

Vid den dåtida Göta älvs mynning, i höjd med nuvarande Kungälv, omnämns i sagamaterial och skaldekvad, ett tiotal möten, från slutet av 900-talet och till början av 1100-talet, mellan norska, svenska och danska kungar och jarlar vid det s.k. landamäret i älven. Mycket pekar på att dessa möten hölls nedanför Marberget/Horsaberget alternativt i Nödinge på svearnas sida av älven. Att Marberget/Horsaberget och Nödinge var mötesplatsen för det stora förlikningsmötet 1276 mellan Valdemar Birgersson, Magnus Lagaböter, Magnus Ladulås och med danska sändebud, är helt klarlagt.

I en tid utan kartor var Göta älvs dåtida mynning den mest utmärkande platsen längs hela västkusten och en mötesplats här vore logisk. Samtidigt bör en sådan viktig mötesplats ligga  så neutralt som möjligt vilket den gör om var och en av de tre nordiska rikenas representanter befann sig vid den yttersta punkten av sina domäner.

Gränsen mellan Sverige och Norge sägs i Hälsingelagen gå i höjd med Kungahälla. Den första Kungahälla socken, sedermera benämnd Ytterby socken,  hade och har  sin gräns mot Romelanda socken vid just Marberget/Horsaberget. Landet söder om linjen vid Kungahälla på östra sidan om älven ansågs därmed vara danskt.

Nödinge kyrka, med gravar från första hälften av 1000-talet, hade genom 1700-talet en speciell funktion som votivkyrka för framför allt sjöfarande huvudsakligen bosatta i Göteborg. Detta faktum kopplat till de muntliga traditionerna om Inge Stenkilsson som kyrkbyggare, skulle kunna peka på att kyrkan en gång varit den sista kyrkliga utposten i Sveariket före 1200-talet.

Namnet Rördalen bör också noteras. ”Rör” kan ha många betydelser men en av dem är ”gränsrör” och det kan inte uteslutas att namnet Rördalen har fått sitt namn av det stora gränsmärket. Gränsmärket ligger på häradsgränsen mellan Vättle och Ale härader. Vättle härad har med stor sannolikhet varit danskt före 1253.

Gränsmärket ligger på en av de få möjliga ridvägar som går i nord-sydlig riktning över den svarta åsen.

1325 års gränslista: Nu byrias a Dali i Surtubœrgh. Ur Surtubiœrghi oc i Hiarttursnœs mosœ och i Diupadal. Bergen kallas de svarta bergen vilket stämmer väl med den svarta åsen som löper längs dagens Göta älv från Nödinge ner till Agnesberg.  Dali kan syfta på Rör-dalen, som kan betyda dalen med gränsröret. Kan Suntru asi avse Surtu asi? Surt betyder svart.

Suntru asi stein?

Samstämmighet mellan de olika källorna; sagamaterial, skaldekvad, diplom, landskapslag, legender, topografi, senare gränslistor och att det faktum att det faktiskt finns ett stort gränsmärke på en av ridstigarna som går från sveariket i Ale härad i norr över till danska Vättle i söder innebär att denna fornlämning och gränssten är en mycket stark kandidat till den gäckande Suntru asi stein.

Litteraturanvisningar

Topografi och vattennivåer i älvförgreningsområdet omkring 1000-talet beskrivs av geologen C Fredén i Jordfallet vid Bohus, FYND 2/87 och för vattennivåer under tidigare perioder av järnålder även i Valtersberg – liv och död för 2000 år sedan av i E Arwill Nordbladh & P Jankavs , FYND 2/88.

Gränsläggningsproblematiken i Götaälvdalsområdet har mest utförligt behandlats i Gunnar Olssons artikel Sverige och landet vid Göta älvs mynning i Göteborgs Högskola Årsskrift LIX (Göteborg 1953). Denna artikel publicerades också 1967, dock utan notapparat, i Historia kring Göteborg, red. H Andersson, pocketupplaga (Wahlströms & Widstrand, Stockholm 1982).

Vad gäller tidsfästningen av gränslistan Landamære I för P Sawyer i När Sverige blev Sverige (Alingsås 1991) ett intressant resonemang om att den första handskriften nedtecknats först under 1200-talet men att den ändå kan beskriva gränsläggningsförhållandena betydligt tidigare. Andra författare förlägger dateringen till 1000-talet.

I Leion har i Landkorridoren till Västerhavet (Skara 2002) visat att Sveariket redan 1253 hade makten i de tre häraderna Askim, Sävedal och Vättle.

Var gränsstenen Suntru asi kan ha varit belägen har diskuterats av flera författare genom åren. Jag stöder de tolkningarna som följer G Olssons uppgifter om att gränserna mötts i Göta älv, framför allt då Adolf Schücks hypoteser som presenterades i Halland – Västergötland, Vår Bygd 1953. Också J Svennung i Gränsdragningen mellan Sverige och Danmark på 1000-talet, Fornvännen Årgång 6 och C Weibull i Den gamla svensk-danska riksgränsen, Borås och de sju häradena, Årgång 13 förlägger Suntru asi till Göta älv.

Uppgifterna om gränserna mellan Norge och Sverige är hämtad ur Svenska landskapslagar,  Södermannalagen och Hälsingelagen, i Å Holmbäcks och E Wesséns utgåva (Stockholm 1940).

Uppgifterna om den muntliga traditionen om kungamötet vid Kongsvallen finns angivna i A E Holmbergs, Bohusläns Historia och Beskrifning, 2:a upplagan (Örebro 1867), faksimil 1979.

Uppgifterna om mötet på Horsaberg finns utförligt beskrivet i Gottskalks annaler publicerade av G Storm i Islandske Annaler indtil 1578, (Christiania 1888) s 333-336.

Mötet mellan Olav Kyrre och Knut den helige från s 292 i Morkinskinna  i F Jonssons utgåva (Köpenhamn 1932). I den nyutkomna engelska översättningen av Morkinskinna  av T M Andersson och K E Gade (Ithaca och London 2000) beskrivs mötesplatsen på följande sätt (s 282):  they met to the east at the Elfr (Götaälv), where it had been customary to convene the meetings of the kings.

Trekungamötet och lokaliseringen av landamäret i älven diskuteras av K Bengtsson i ”Vid landamäret" - var möttes de tre kungarna? i Nordiska möten, red. L Linge, Kungälv 2001.

Uppgifterna om Nödinge kyrka står dels  i M Lorentzson; Vikingatida gravar i Nödinge kyrka, Västgötabygden nr 6, 1999 och i  B A Andersson, Nödinge kyrka, Nödinge 1963.

 

åter