Vägarna                                                                                                                                                                                                      uppdaterad 3 februari 2017


 

Dagens vägnät följer på många sätt en rak utvecklingslinje, från den forntida hålvägen och klövjestigen fram till den moderna bilvägen. Många gamla vägar följer fortfarande samma sträckningar som forntidens och medeltidens enkla ridstigar. De gamla vägarna hade en smidig anpassning till landskapet och vek undan för hinder i terrängen på ett naturligt sätt. Kärret var det svåraste hindret för äldre tiders vägbyggnation. För att slippa att ta sig fram över vattensjuka områden så sökte sig sommarvägarna upp på åsryggarna där det var torrt och bra underlag. Där vägen ändå måste passera över kärren byggdes kavelbroar. Under vintrarna sökte sig vägarna ner på sjöisarna och de frusna mossarna. De vägfarande slapp då de backiga åsryggarna. Skyldigheten att hålla väg vilade från medeltiden och in i våra dagar på jordägarna och bönderna.

 

Landskapet Västergötland där Vättlefjäll är beläget hade delvis redan under 1000-talet ett ganska utbrett vägnät. Dock var många av vägarna nödfallsvägar vilket Västgötalagen benämnde som gräsvägar då de ofta inte var grusade och röjningen mest bestod av att se till att buskar inte växte upp i vägen.

 

Under medeltiden fanns två allmänna vägar i Vättlefjälls grannskap. En löpte från Skara via Vättle, Ale och Flundre härad till Gamla Lödöse i Göta älvs dalgång. Denna väg gick via Gräfsnäs genom Risveden ner till Lödöse. På medeltiden fraktades salt, kryddor och tyger genom Risvedens mörka skogsområde till Skara. Den andra vägen kom från Jönköping-Borås, passerade genom Bollebygds härad in i Vättle härad och löpte sedan söder om och längs med Säveån till Nya Lödöse, nuvarande Gamlestaden i Göteborg.

 

Landsvägarna var ännu i mitten av 1700-talet i så dåligt skick att det var svårt att ta sig fram längre sträckor med fordon på hjul. Då vintrarna i Västsverige dessutom var snöfattiga så kunde inte slädar användas i någon större utsträckning. Transporterna skedde istället med hästar som klövjades och folk red istället för att åka vagn. Under 1800-talets början hade vägarna dock förbättrats i sådan utsträckning att hjulfordon kunde användas. Pack- och ridhästar som transportmedel började då överges.

 

Graderingen för dåtidens olika vägtyper var: kungsväg, landskapsväg, häradsväg, sockenväg, byväg, kyrkväg och kvarnväg. Häradsvägen avsåg en allmän väg av mindre betydelse än landsvägen. Denna skulle vara minst sex alnar i bredd, ca 3,6 m, och underhållet sköttes gemensamt av häradet.

 

I äldre tider fanns det många väggrindar utmed vägarna där dessa passerade stängslade hagar och marker som höll de betande kreaturen borta från den odlade grödan. Då gällde det att inte bara ta sig ner från hästrygg eller vagn för att öppna grinden, den skulle även stängas när man passerat och det kunde vara tätt mellan grindarna. Först 1927 bestämdes att väggrindar skulle avlägsnas på allmänna vägar.

 

Dagens långa och raka små grusvägar med tvära krökar som är en vanlig syn i det öppnare landskapet, är en kvarleva från laga skiftets dagar vilket inleddes i början av 1830-talet.

 

Äldre lokala vägar bestod oftast av två hjulspår. Så kallade hålvägar uppstod där vägen gick fram i backar med jord- eller gruslager. Hjul, hovar och klövar slet där loss jord och grus som regnet sedan sköljde bort. Vägfåran blev då djupare och djupare och till sist fick man ta upp en ny väg vid sidan om den tidigare. En sådan hålväg, cirka nittio meter lång och rak försänkning i marken löper förbi ett gravfält strax norr om Hjällbo, en stadsdel tillhörande Göteborg som ligger i Vättlefjälls sydvästligaste kant.

 

Över Vättlefjäll fanns fram till 1860-talet en klövjeled för transporter från Bergum i Lärjeåns dalgång till Bohus och Göta älv för vidare färd därifrån med båt till Göteborg. Detta innebar ekonomiska fördelar främst för de två gårdarna Rördalen och Björsjöås som passerades och kan förklara det relativa välstånd som ägarna till dessa gårdar hade under 1720-1850-talet. Vägförbindelser norrut över gränsen till Ale härad saknades dock fortfarande i slutet av 1800-talet.

 

På utmarkskartan från 1827 finns ett antal vägar markerade på Vättlefjäll. Vägarna var dock i dåligt skick under 1800-talet och in i början av 1900-talet. Efter att skogsbruket kommit igång under 1920-talet så blev det mer lönsamt att bygga ut vägarna. Vägarbetena utfördes dels av bönderna själva och dels av anställda vägarbetare. Under 1920-1930- talet kunde man anställa arbetare för en mycket låg lön. Flera av dagens bilvägar kom till vid denna tid. Bland annat vägen mellan gårdarna Skvalpan och Mollsjönäs. Nystakningen av vägen som då kallades Bergavägen företogs åren 1924-25. En karta över vägen från 1924 visar vilken sträcka varje gård hade ansvar över att underhålla. Kartan finns på Bergums museum i Olofstorp. Även vägen mellan Björsjöås och Roten kom till under 1920-talet.

 

Varje bonde hade i gamla tider hand om en bit väg. Brukade man jorden så måste man delta i vägunderhållet. Det gjordes ingen skillnad på om det var skatte- krono- eller frälsejord, alla jordägare inom en socken var tvungen att bidra till underhållet. Men vägunderhållet, sommar och vinter, kunde bli en ganska tung börda och det var vanligt med tvister omkring vägarnas skötsel.  Precis som när det gällde vanliga skatter, så var det mantalet som låg i botten när man fördelade vägansvaret. Mantalet beräknades utifrån hur mycket odlingsbar mark man ägde, eller egentligen hur mycket säd marken kunde frambringa. Men den som fick en sträcka som var svårt att underhålla brukade få en kortare sträcka än den som var ansvarig för ett lättare vägavsnitt. Så småningom blev detta urgamla system för att hålla landets vägar i skick omöjligt att upprätthålla. Vägarna blev fler, trafiken ökade, städerna växte, och industrierna kom till. Samhället förändrade sig så mycket att också systemet för vägunderhåll behövde utvecklas. Förändringen startar kring 1840 då en central myndighet för vägar, Kungliga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inrättas. Med tiden blir den myndigheten allt viktigare, inte minst när bönderna klagar i riksdagen på att det bara är de som måste ta hand om landets vägar. Det resulterar i en ny lag 1891 som innebär att inte bara jordbrukarna, utan också landets industrier måste bidra med pengar till vägarnas skötsel. Arbetet var dock fortfarande böndernas ansvar. Systemet med väglotter försvann inte förrän in på 1930-talet. När Vägverket grundas 1944 förstatligas de allmänna vägarna.

 

På 1970-talet fick gården Björsjöbacka en ny utfart mot Mollsjövägen. Fram till dess kom man till Björsjöbacka söderifrån på den väg som finns angiven redan på en utmarkskarta från 1827. Denna tidigare väg kallades i folkmun för "Skógalét" Skogaledet och har trots att den inte använts på 35 år mestadels klarat sig ganska väl från att växa igen.

 

Senaste vägen tillkom 1976 då vägen upp mot Holmesjön byggdes. Detta som en skogsbilväg för de större skogsuttag som gjordes i området vid denna tid.

 

Välbevarade gamla vägsträckor och vägbankar finns även på Vättlefjäll. De utgår dels från Björsjöbacka söderut förbi Högarås mot Bergum, dels över Rotens inägor bort mot Björsjöbacka och vidare över utmarken norrut mot Skrapekärr. Välbevarade tidigare vägar finns också mellan Relsjödal och Skvalpan samt utmed Björsjöås västra inägogräns där bl a Danska trupper passerat under 1560-talet.

 

Före nuvarande väg till gårdarna Björsjöås och Roten från Bergum som togs i drift i början av 1930-talet så gick tillfartsvägen till gårdarna i ett västligare läge och väster om Långemossen. Vägen kallades "Mósavágen" Mossevägen och tillkom troligen under 1840-1870. Vägen finns angiven 1887. Denna väg syns fortfarande som en kontur genom skogen trots att den inte använts på 80 år. En s-formad och väl synlig hålväg utgör även detta en del av denna tidigare väg där den tar sig upp för en backe i vägsträckningens södra del. Innan dessa två tillfartsvägar fanns en tidigare vägsträckning mellan gårdarna i Dansered och Björsjöås och Roten enligt kartor över kronoallmänningen Vättlefjäll rekognoserad 1805-06 och 1827-års vägkarta. Denna väg fungerade säkerligen även som kyrkväg ner mot Bergums kyrka. Spår av denna väg finns sydost om Långevattnets sydspets i form av en cirka 400 meter lång bågformad hålväg.

 

Från gården Skärsjölund kan ytterligare en vägkontur följas, utsatt på kartor vid 1800-talets slut. Denna väg gick mellan gårdarna Skärsjölund och Rördalen/Måhult. Vägen användes in i förra århundradet som utmarksväg till de torvmossar vars konturer fortfarande är synliga samt till gårdarnas utmarker. Vägens nordligare delar har samma sträckning som en nuvarande kraftledningsgata som går igenom området så vägen syns inte längre i detta område.

 

Utmed Stora Kroksjöns nordvästliga korta del går idag en stig utmed sjön. Här tog sig folk fram gående och till häst förr i tiden. Här finns ännu i dag en smal passage med lite upplagda stenar, nästan som en smal vägbank. Denna passage kallades förr  hästeklämman  och var besvärlig att passera med häst.

 

En tidigare använd väg för att frakta hem torv från Klövsjömossen norr om Klövsjön till gårdarna i östra Bergum kallades Torvmossevägen. Namnet finns på skifteskartan från 1861. Där denna väg passerat genom mossen på ett smalt ställe skall ha funnits en kavelbro. En angränsande mosse kallas också Kavelbromossen.

 

Kavelbroar anlades vid vägar över bäckar och sankmarker. Kavlarna som kunde ligga på en bädd med ris bestod av en rad med runda eller kluvna slanor eller stockar lagda intill varandra tvärs över vägen. Detta för att uppnå den bärighet som behövdes för transporterna över den sanka marken. Vartefter kavlarna ruttnade så ersattes de med nya. Om kavelbron efterhand övertorvades av mossor och lavar så kunde bron bevaras i flera hundra år på grund av det syrefattiga vattnet som den var utsatt för.

 

En av de mest svårsedda tidigare vägsträckningarna på Vättlefjäll finns mellan gårdarna i Dansered i Bergum och gården Mollsjönäs uppe på Vättlefjäll. Denna väg utgjorde under 1800-talet och tidigare, möjlighet för folket på Mollsjönäs att komma ner till mer bebodda trakter. Vägen finns redovisad 1827. Genom att nu söka och betrakta konturer bland blåbärsris och träden i skogen så finner man fortfarande tecken efter denna tidigare väg.

 

Fler svårsedda vägsträckor med mindre djupa hålvägsområden kan skönjas runt om i Vättlefjälls skogslandskap. Vägar som idag är borta och bortglömda men som finns angivna på tidiga kartor, t ex på 1827-års karta.

 

En sådan tidig väg, angiven 1827 gick från Björsjöås norrut upp mot Ale härad. Vägen gick över nuvarande Björsjöns östra del vars nuvarande vattenyta var lägre innan sjöregleringen genomfördes in på 1900-talet. Området här var då delvis farbart. Utmed denna tidigare väg kan man ännu skönja  spår av en hålväg genom skogen mellan nuvarande Björsjöns östra vik och sommarstugevägen västerut från Skrapekärr. Hålvägen passerar här nära en liten bergshöjd kallad Tjuvkistekullen. Enligt sägnen skall tjuvar en gång ha gömt en kista här.

 

Ytterligare en hålväg finns i anslutning till utmarksvägen norrut från gården Krokryd i Angered. Inne i skogen ansluter en tidigare väg till utmarksvägen. Denna tidigare väg passerar en mindre bäck och består av en synlig mindre hålväg på båda sidorna av bäcken samt i anslutning till detta en vägkurva bestående av dubbla grunda hålvägar, parallellt liggande bredvid varandra. På tidiga kartor från 1843 och 1890 går  vägen till Krokryd från dåvarande gården Gunsered. Vägen följer då Vättlefjälls kant mot Lärjeåns dalgång. Här finns en synlig trädallé  med den tidigare vägen innanför.

 

En synlig vägbank sträcker sig utmed den lilla sjön Horsökets sydspets i Angered och utgjorde en del av den 1800-tals och tidigare varande tillfartsvägen till gården Kroksjölund från Enerkullsdalen och den odlade bygden.

 

I Vättlefjälls västligaste del, i den svårtillgängliga vildmarken på höjderna precis öster om Bohus gick den sk "Danska vägen". Enligt folktraditionen gick vägen utanför Skårdals skate så att man kunde ta sig förbi det dansk/norska området utan att betala de tullpålagor som togs ut på Göta älv. Mer om Skårdals skate i avsnittet krigshärjningar. Så mycket konkreta spår av vägen syns inte idag 350 år senare men traditionen säger att vägen passerade någonstans vid ringen på kartan. Bohusledens vandringsled går förbi här idag.

 

Nuvarande grusväg från Rördalen västerut till Bohus hade delvis en annan sträckning under senare delen av 1800-talet till några årtionden in på 1900-talet. Sydöst om nuvarande återvinningsstation på Sörmossen gick dåtidens väg upp på Gastberget och utmed denna höjdrygg för att komma ner strax öster om nuvarande nittiograderskurva på dagens väg. Spår av vägen, en kort vägbank över ett vattensjukt område och ett hålvägsavsnitt kan antydas utmed den tidigare vägsträckningen.

 

Många andra tidigare vägar som finns angivna på Vättlefjäll har övergått till stigar eller har helt försvunnit.

 

I Vättlefjälls sydvästra del, nere i Lärjeåns dalgång finns tecken på lite mer lantliga gamla vägsträckningar. Stenblock efter en bro över Hultabäcken finns nära bäckens mynning mot Lärjeån och har utgjort en del av den dåtida vägsträckningen som enligt kartor från 1753 gick ute på slätten i dalgången. År 1836 finns vägsträckningen mer norrut utmed en bäckravin i dalgången. Dock fram till samma stenbro som i folkmun kallades Krokbäckebron. Denna ändrade sträckning kan ha samband med laga skiftet vid samma tid då mer mark behövde tas i anspråk till de utflyttade gårdarna. Tyvärr har denna tidigare stenbro blivit begravd under jordmassor och därefter delvis borttagen i samband med ett större jordskred som inträffat i närområdet i december 2008. (se även under Bergum)

 

åter till huvudsidan