Ursprungligen avvattnades en större del av Vättlefjäll söderut mot Lärjeån. De flesta sjöarna och vattendragen på Vättlefjäll kom dock att utsättas för reglering. Genom vattenregleringen har nivån i sjöarna höjts ett par meter. De stora sjöregleringarna genomfördes under 1800-talets andra hälft och in på 1900-talet första hälft. Entreprenörerna Keiller och Wijk hade i mitten av 1800-talet tagit över herrgården Surtes egendomar och på allvar börjat ta vara på vattenkraften från bergen. Detta för att tillgodose industrierna i Göta älvdalen med vattenkraft, bl a Surte Glasbruk som startade sin verksamhet 1862. Sjösystemen sammanbands under årens lopp via grävda och sprängda kanaler. Även mossarnas vatten leddes via grävda diken till sjöarna.
Behovet av vattenkraft till Surte har numera upphört och det finns en ny vattendom i början på 2020-talet. Enligt domen skall sjösystemet på Vättlefjäll åter avvattnas helt via Hultabäcken och Mölnebäcken till Lärjeån igen. Avsikten är att drygt 60 procent av avrinningen skall avvattnas via Stora Stentjärnens utlopp, d.v.s Mölnebäcken, och resterande knappa 40 procent via Stora Kroksjöns utlopp, d.v.s Hultabäcken.
Ett östligt system bestående av Björsjön, Trollsjön, Hållsjön och Mollsjön försåg Ahlafors spinneri med vattenkraft. Avtal med Dansereds gårdar i Bergum som ägde vattenrätten slöts 1864 om fördämning av Björsjön, med tilläggsavtal 1893. Avtal med andra gårdar tecknades 1873 för att dämma upp Hållsjön. En vattendom från 1997 och den senaste från 2008 reglerar numera detta östliga system där vattennivån i Mollsjön och avrinningen därifrån justeras aktivt i ett vattenflöde som idag användes till elproduktion på sin väg från detta sjösystem. Vattenflödet vid sjön når kraftverket som ligger norr om och utanför Vättlefjällsområdet 4 timmar senare.
Kanaler för ett västligt system bestående av Surtesjön, Gäddevattnet, Stora Stentjärn, Skyrsjön och Stora Kroksjön öppnades och gav vattenkraft till Surte Glasbruk. Den slutliga regleringen av dessa sjöar skedde i samband med en vattendom 1949. Sprängda kanaler färdigställdes året efter. En man vid namn Anton Atteskog hade till uppgift på 1950-talet att med roddbåt ta sig runt i de reglerade sjöarna på Vättlefjäll och justera vattennivån och vattenmängden till Surte glasbruk. Denne var även skogvaktare för brukets skog. Vattenregleringen fyller idag ingen funktion.
Syftet med vattenregleringen var att att spara på vatten från flödesrika tider till flödesfattiga, t ex från sommar till vinter, stänga flödet när vattendrivna verk för stunden inte behövs. Detta gällde främst vid äldre verk som kvarnar och sågar. I äldre tider byggde man helst sina verk i mindre vattendrag som bäckar och små åar eftersom vattenbyggnaden inte var så komplicerad i dem. Särskilt i bäckar anlades ofta reglerdammarna som öppnades när nedanförliggande verk som kvarnar och sågar skulle drivas. Ett vanligt namn på en sådan damm var "Hålldammen" ett namn som man fortfarande stöter på här och var i bygderna.
Jord- eller stenfyllnadsdammen är troligen den äldsta av dammtyperna. Ursprungligen utfördes den som en låg vall. De äldsta vallarna man hittar är endast någon halvmeter till en meter höga. Viktigt var att dammvallen inte översvämmades då vattnet drog med sig det lösa materialet överst i vallen och skadade denna. Ett hack fanns därför överst i vallen där överflödsvattnet kunde rinna ut, s k frivatten.
Skalmursdammar var en dammtyp som var mycket vanlig bland äldre dammar. I skalmuren finns en tätkärna av lera eller morän som stöds av en kallmur av sten på båda sidor. Skalmursdammar som kan vara tre- fyra meter höga finns huvudsakligen vid äldre vattensågar, vattenkvarnar, vattenkraftanläggningar som reglerdammar. När man byggde upp dämmet t ex vid sjöar så körde man vintertid ut och lade stenen på isen för att bygga så högt det gick, därefter lät man vattnet stiga ytterligare för att på nytt efter isläggningen bygga dämmet högre. Som tätningsmedel i dämmet fungerade hästgödsel väl.
Trollsjön och Björsjön förenas med en grävd kanal. Gäddevattnet, Svartevattnet, Aborrtjärn, Stora Stentjärn samt Skyrsjön och Stora Kroksjön är förenade med sprängda kanaler. Näset mellan Skyrsjön och Kroksjön där kanalen finns kallades i gammal tid för "Hánka" Hanken och berget och skogen söder därom kallades Hanka.
En fördämningsvall finns i Stora Stentjärns södra ända. Vallen är 20 meter lång, 10 meter bred och 3 meter hög, byggd av jord och sten. Denna vall har renoverats under 2005 på grund av för mycket vattenläckage. Tidigare renovering genomfördes på 1940-talet. Vidare finns rester efter en kraftig vall med kallmurade väggar vid Grästjärns sydspets. Denna tre meter höga sten och jordvall har varit cirka femtio meter lång men delar av muren är nu borta vid bäcken. Denna fördämning har möjligen hört ihop med de kvarnar som legat längre ner i Mölnesjöbäcken då det inte finns några kvarntecken nära denna tjärn. Ytterligare fördämningsvallar finns i detta västliga vattensystem. Vid Stora Kroksjöns bäckutflöde söderut.
Vid bäckutflödet norrut i Björsjöns nordöstra del finns en drygt 100 meter lång vinklad vall av jord och sten med fint stenlagda kanter. Dammluckan som fanns 2003 har renoverats 2013. Strax utanför vallen i bäckutflödet finns rester efter en gammal åltrappa som vält på sidan under 2002 och inte mycket återstår nu nästan femton år senare. Vid ett sankt parti ca 100 meter norrut om bäckutflödet finns ytterligare en lägre vall mellan två berg.
Under 2013 har Björsjön haft lägre vattennivå på grund av sommarens torka och den vattendom som medger en kraftstation norr om Vättlefjäll att ta vatten. Utmed de nakna stränderna kan man nu upptäcka saker som inte setts på länge utifrån den normalt högre vattenytan. Här ligger delar av en träeka från gången tid, då man kanske ville ut och fiska eller behövde ta sig över sjön för att besöka en annan gård eller plats. Här syns nu även de delar av en stengärdesgård som varit osynlig tidigare men som innan nivåhöjningen av Björsjön, strax efter 1800-talets mitt gick ut synligt i den dåvarande mossen.
Trollsjön hade tidigare sitt naturliga utlopp mot Lysevatten men detta ändrades i samband med sjöregleringarna på 1800-talet. Från Trollsjön går nu ett litet grävt dike ner till Björsjön så Trollsjöns vatten går in i det östra avvattningssystemet.
Högsjön i Vättlefjälls östra del regleras med en fördämning vid sitt utlopp i Kvarnabäcken. Denna bäck kallades en gång i tiden för "Hogsjöbäcken" och lär ha haft fyra skattlagda kvarnar och tre husbehovskvarnar. Ytterligare två dammar finns i Kvarnabäcken ner till Björsbofors anläggning (se avsnittet kvarnar). En vattendom från 1919 reglerar fortfarande detta vattensystem. Nära Kvarnabäckens anslutning till Högsjön finns dessutom en mindre fördämning "Tjärndammen" som inte har någon funktion idag. Detta skall dock vara en mycket gammal fördämning som på 1861-års skifteskarta kallas Kärrdammen och lär ha varit kraftkälla till ett sågverk på 1700-talet.
Ytterligare en småskalig och tidig vattenreglering avslutar en långsmal mosse med avrinning till en annan bäck, Ebbetjärnsbäcken. En fördämningsvall korsar även själva bäcken som finns österut på Vättlefjäll. Även dessa fördämningar med sina låga vallar är av äldre datum än de senare mer storskaliga vattenregleringarna som tillkom vid senare tid. De här fördämningsvallarna finns upptagna på kartan över kronohäradsallmänningen Vättlefjäll, inventerad 1805-06 och utritad 1825-27. Samma karta redovisar även ett kvarntecken i bäcken strax utanför Mollsjönäs inägogräns. Även i Kvarnkommissionens protokoll 1698 redovisas en kvarn på denna plats. Dessa tidiga vallar som dämt upp vattnet i både mossen och bäcken har bidragit till att öka tillgången på vatten till Mollsjönäs kvarn. Det finns även en större och kraftigare fördämningsvall av jord och sten i denna bäck. Ett hundratal meter från Ebbetjärn, i dess utlopp i bäcken finnsen vall som har tillkommit senare och liknar mer de storskaligt byggda fördämningarna på Vättlefjäll. Även Mollsjön som tar hand om detta vatten är regerad vid flera tillfällen och idag en vacker sjö med fisk. Innan vattenregleringen var sjön innan 1860-talet grund och sumpig på många ställen. Sjön lär vara grundast på mitten där det skall gå en cirka 300 meter lång undervattensås i nordsydlig riktning utanför Tångeviken. Omkring 1930 höjdes vattennivån i sjön med en meter i samband med att grusvägen i sydväst förbättrades. Detta ger skillnaden på dagens strandlinje och den på kartan år 1897. Då Mollsjön enligt vattendom för Lindås elkraftverk har tappats på vatten även torra somrar så har vattennivån varit mycket låg vid flera tillfällen. Som 1948 och på 1960-talet då sjön enligt uppgift var två meter lägre. Då skulle det varit endast en ränna med vatten från Trolltjärn till sjön och vid inloppet från Petters sjö kunde man gå till ön som kallas Trubaduren utanför.
Videtjärn och Mettjärns vatten i Vättlefjälls nordvästra del dikades och dämdes upp genom en låg och smal stensatt vall på 1880-talet. Nuvarande vandringsled går på vallen. En förlikning hade träffats 1885 med markägarna om att arrendera vattenrättigheterna under 25 år. Syftet var att tillföra mer vatten till ett större system för drift av kvarnar. Att det raka utloppet västerut från Mettjärn har dikats ut en gång kan fortfarande skönjas genom skogen, trots att avrinningen idag mest liknar en långsmal mosse som viker av efter några hundra meter och mynnar ut i en liten tjärn. Från tjärnen fortsätter vattnet vidare åt sydväst genom en mindre sänka som smalnar av mellan bergen. Där sänkan är som smalast några hundra meter från tjärnen finns en meterhög vall av jord och sten. En fint uppbyggd stenvall i ena delen och närmast raserad i andra delen där bäcken rinner igenom. Utifrån vallens höjd så har troligen vattenspegeln sträckt sig bort till den lilla tjärnen uppströms då dammen varit fylld. Bäcken fortsätter därefter vidare för att mynna ut i ett långsträckt mossområde.
En låg vinklad fördämningsvall, omkring 45 meter lång, gräsbevuxen och lite lite svår att se idag, finns i en lite högre liggande smal mosse, mellan de små sjöarna Klara- och Svartavattnet i söder och Sörmossens södra ända i norr. Denna vall är en vattendelare i området. Vatten rann härifrån dels norrut mot kvarnen i Stora Viken och dels söderut till sjösystemen som försörjde kvarnarna och glasbruket i Surte med vatten. Genom placeringen av denna fördämningsvall och genom att landskapet i sig ligger lite högre i detta område så är min tolkning att ägarna i norr och söder försökte få mer vattnet till sig då det rådde konkurrens om vattentillgången till kvarnarna och bruket. Kvarnarnas utveckling och utökade kapacitet ökade behovet av vatten.
Genom att även gräva mindre diken från de mindre mossarna på Vättlefjäll och leda detta vatten till sjöarna så kunde man tillgodogöra sig även dessa mindre vattenmagasin. Dessa små diken är vanligt förekommande.
Trångsjön anlades som en konstgjord sjö 1854 där nuvarande Snäckemossen är belägen norr om Surtesjön och i samma område som den vinklade fördämningsvallen i avsnittet ovan. Men redan 1869 försvann sjön sedan dämmet i norr hade rasat eller raserats. En varning lär ha gått ut till befolkningen i norr dagen före om vad som komma skulle. Kvarnägarna skulle inte ha varit överens om underhållet av dämmena och kanske inte heller överens om tillgången att utnyttja vattnet. Sjöns avrinning gick söderut till Snäckesjön och Surtesjön enligt tidiga kartor och kunde därmed utnyttjas av kvarnarna i Surtefallet och glasbruket som precis startat upp sin verksamhet. Det sydliga dämmet är fortfarande någorlunda intakt medan det norra är raserat där dämmet varit som högst. Detta norra dämme är i sin helhet en större anläggning bestående av en 204 meter lång mestadels låg och bastant fördämningsvall som utnyttjar naturens lite högre nivåer. Vid vallens raserade ställe benämnt Trånget är all sten borta och här har dämmet varit 4-5 meter högt när hela fördämningen var intakt.
Nuvarande Surtesjön bestod tidigare av tre sjöar. Snäckesjön i norr, Bergsjön och Surtesjön. Dessa sammanbands dock genom utgrävningar vid sjöregleringens tillkomst på Vättlefjäll och ser idag ut som en sammanhängade sjö. Nordvästra smala sundet i Surtesjön där en skogstunga kallad "Kroken" möter stranden på motsatta sidan, kallas Danska sundet. Här gick en gammal gräns mellan Danmark/Norge och Sverige. Från en vik i Surtesjöns västligaste del går utloppet från sjön in i Surtebäcken. Dämmet som här reglerar sjön har rester efter tre olika fördämningar på olika nivåer. Det första och lägsta var endast ett enkelt bräddavlopp som tidigt reglerade vattenmängden till den nedre kvarndammen (baddammen) och de kvarnar som funnits under lång tid i Surtebäcken, även tidigare kallad Swartån, samt via Klevaliden lite längre söderut ner till de gårdar som fanns nedanför berget i dåvarande Forsbäck. Nästa fördämning för ytterligare vattenbehov från Surtesjön byggdes troligen i mitten av 1850-talet och ersattes till sist omkring 1950 med det dämme som finns idag. Detta för att motsvara de då nysprängda kanalerna mellan sjöarna som skulle ge en ökad och stadig vattenföring till kraftstationen för glasbruket och till ett vattenverk för dricksvatten till samhällena nere vid älven.
En övre kvarndamm närmast sjöns utlopp, torrlagd sedan länge är fortfarande nästan intakt förutom i sin nordligaste del där dammväggen brutits sönder i samband med att dammen torrlades för den väg som går strax intill. I denna damm finns även rester efter ett gammalt reglerverk. Från denna damm gick två vallar som förde vattnet till en delare som fördelade vattnet till den nedre kvarndammen och till gårdarna i Forsbäck. Dessa vallar var intakta fram till 1940-talet då de raserades i samband med att man tog sand i området som användes vid glasframställningen.
Från övre dammen fortsatte vattnet ner till den nedre kvarndammen, den nuvarande uppdämda sjön kallad Baddammen. Fördämningsmuren i denna nedre kvarndamm är hög och monumental och för tankarna till en befästningsanläggning. Enligt tradition så byggdes dammarna av krigsfångar från Bohus fästning. All den sten som gått åt togs delvis i området runt omkring. Det finns spår efter stenbrott i Töseberget och Kärringberget. Under 1940-talet hade dammen växt igen och behövdes rensas. För att tömma dammen på vatten så försökte man först att ta upp ett hål i dammväggen men denna var hög och välbyggd och man fruktade att få en okontrollerad tömning om vattnet tog med sig delar av muren. I stället valde man att tömma dammen med en hävert. Efter att den var tömd så rensades dammen och sand lades i strandkanten i sydöstra delen av dammen för att bli sandstrand för de badande. Numera täcks denna strand av högre gräs. Ingen badar där idag. Dammen var fram för allt under 1940- 1950-talet en populär badsjö för Surteborna och hade både kiosk och trampolin. Ännu finns järnställningen kvar efter trampolinen. Det mesta av iordningställandet bekostades av glasbruket. Dammens olika platser var uppdelad för olika grupper badande enligt denna bild. Det sägs även att glasbruksarbetarna efter förmiddagsskiftet kom hit till " kareberget ", klädde av sig nakna och kastade sig i vattnet i det så kallade " kareplasket " därefter tog de på sig kalsongerna och gjorde gymnastik.
Vattnet för glasbrukets behov togs lite längre åt nordväst i Surtesjön än nuvarande avrinning. Vattnet leddes då till ett par små konstgjorda sjöar omtalade som kvarndammar 1851, den nedre dammen med en väl uppbyggd dammvall och reglerverk för att i trätub rinna ner till Surte glasbruk. I början av 1950-talet förlängdes den 0,6 meter vida trätuben bandad med järn, hela vägen från Surtesjön ner till glasbruket i Surte. Detta för att utnyttja och omvandla vattnet till elkraft vid brukets behov av reservelkraft. Huvuddelen av elen kom annars från elnätet vid denna tid.
Dessa nedre dammar är idag kända som Fågeldammarna. Kulturföreningen Svanen i Surte är en ideell förening som utfodrar både egna fåglar och vilda fåglar i dessa dammar som är flitigt besökta av barn och vuxna. Under 2012 genomfördes en renovering av dammvallen då denna börjat läcka ut vatten.
Även Viksjön ovanför Surte på västligaste Vättlefjäll anlades vid 1850-talets mitt genom uppdämning av den tidigare Långemossen för att förse bruket med vatten även härifrån. Sjön läckte dock vatten och den lilla damm med den höga och fina dammvall som finns idag i sydväst byggdes och fick komplettera sjön. Den först byggda låga dammvallen som läckte finns kvar mellan sjön och den nuvarande lilla dammen med höga dämmet men syns nästan inte för växtlighet. Sjön är även dämd i norra ändan. Vattnet från sjön leddes söderut till nuvarande fågeldammarna via ett långt grävt dike genom skogen och nere genom kraftledningsgatan. Diket syns även utmed den nuvarande lilla väg som går till sommarstugor och den tidigare skogvaktarbostaden uppe på berget som uppfördes omkring 1900 av glasbruket.
Under åren 1950 till 1974 fanns vattenverket nära Surtesjöns utlopp för att betjäna Surte med dricksvatten. Från vattenverket leddes vattnet i en tub ner till samhället genom Klevaliden. På vägen ner till Klevaliden finns ännu idag ett runt fundament med en låg stenmur omkring. Muren är försedd med en täckplåt. Denna fungerade som rensbrunn. Beträffande vattenkvaliteten sade det att vattnet smakade mossa på sommaren. Det var även badförbud i Surtesjön. För detta fanns en tillsyningsman som hade till uppgift att kontrollera att detta efterlevdes då sjön var dricksvattentäkt.
Ytterligare ett uppdämt vatten i västligaste delen av Vättlefjäll är Keillers damm nära bostadsområdet Lövgärdet. En mindre sjö med stenlagd jordvall med dämme vars vatten rinner till ytterligare en mindre anlagd damm med stenlagd vall, Kodammen. Där fanns även en tredje uppdämd damm i öster men dämmet är genombrutet sedan länge. Dammanläggningen anlades av Alexander Keiller d ä från Göteborg på 1840-talet för den industri som planerades nere i dalgången. Dammarna kan ha varit lertäkter till det tegelbruk som fanns nere i dåvarande Forsbäck.
Den mindre Kodammen som idag ser ut precis som den gjorde 1890 enligt dåtidens karta var också en veritabel dödsfälla. Familjen Hastig miste redan tidigt sin yngste son Johan här. Han bars hem en dag, drunknad vid badning i dammen. Mjuka grässlänter utmed delar av dammen lockade till lekar och upptåg i den lilla skogssjön med sitt ljumma vatten. Att kunna få bada gick före allt annat. Men det relativt grunda vattnet slutade tvärt med en brant slänt och såphal lerbotten, en säker död för den som inte kunde simma, om inte hjälp fanns i närheten. Både den omnämnda olyckan och många flera, inte fullt så ödesdigra olyckor avskräckte emellertid inte ungdomarna från att använda Kodammen som ansågs vara varm i kanterna och kall i mitten som sin nöjesplats.
Via den branta bäcken Forsbäcken, med en fallhöjd på cirka 50 meter av en sträcka om 300 meter ner för berget rusar vattnet från dessa två dammanläggningar ner mot Forsbäcks kvarn och den närliggande Göta älv. Parallellt med bäckens sträckning ner för berget finns en smal hög och fin vägbank. Troligen använd för uppforsling av sten från pråmar på älven när anläggningen byggdes. Höst som vår, då sjöarna var bräddfyllda, öppnades dammluckorna varvid vattnet från fördämningen slungades ned i dalgången, bildande en bred forsande bäck – härav kanske namnet Forsbäck.
Endast två sjöar på Vättlefjäll är oreglerade, Lysevattnet och Holmesjön.